Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Nytt hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon förstubro och lämnat kvar framför ingången samma
rangliga sten, som hade legat där i den gamle knektens tid.
Hon var alltjämt övertygad, att hon skulle ha betänkt sig
två gånger, innan hon hade gått in i en sådan här kåk för
att göra handel. Detta sade hon till mannen för att retas
med honom, och de skrattade båda och var i det utmärktaste humör.
Det var alls inte något med bostaden, som gjorde, att de
inte kom ihåg att falla på knä innanför tröskeln och bedja om Guds välsignelse över det nya hemmet. Utan skälet var det, att i samma stund, som släden stannade, slogs ingångsdörren upp, och en liten fet fru steg ut på den
rangliga dörrstenen för att ta emot dem.
Anna Svärd hade inte förgäves gått härs och tvärs i Korskyrka under tre somrar och drivit handel. Hon visste namn på varenda människa i hela socknen, men denna hade hon svårt att känna igen. Om ett par ögonblick räknade hon dock ut, att det måste vara fru Sundler, organistens hustru. När Anna Svärd sist hade sett henne, hade hon haft långa, vackra lockar kring ansiktet, men nu var hon kortklippt som en pojke, och det var detta, som hade förändrat henne.
Ja, fru Sundler måste det vara, för om henne hade Karl-Artur talat under hela resan. Hon hade hjälpt honom att köpa stugan, och hon hade ordnat med byggnadsarbetarna. Ja, hela det här giftermålet var hennes verk. De två skulle inte ha suttit här i släden så glada och så överjordiskt
lyckliga, kunde man väl säga, om inte hon hade varit. Således var det ju helt naturligt, att fru Sundler hade kommit till deras lilla hem för att elda upp rummen och ta emot dem, hon, som hade varit så verksam, för att de skulle få varandra.
Fru Sundler bredde ut armarna emot dem och slöt dem båda två i sin famn. Hon förklarade helt rörd, att hon var lycklig att se dem, att det var hennes varmaste önskan, som
nu hade gått i verkställighet, och att det var underbart, att Karl-Artur hade fått uppfylld drömmen om en liten grå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
