- Project Runeberg -  Anna Svärd /
116

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

Då hustrun hade hällt upp ölosten i två koppar, tände
hon ett talgljus, som hon ställde mittpå bordet, satte sig
ner på den ena stolen och knäppte händerna till
bordsbönen. I skenet från ljuslågan tyckte Karl-Artur sig se, att
hennes ansikte denna kväll var på något sätt förädlat. En
prövad kvinnas klokhet och stilla allvar hade efterträtt den
förra ungdomliga trotsigheten och självtilliten.

Sådan hon nu var, föreföll det inte alls omöjligt att
inviga henne i de mest ömtåliga och djupgående frågor. "Det
har varit barnsligt av mig att tro, att hon inte skulle förstå
mig", tänkte han. "Hennes naturs ädelhet ska föra henne på
rätt spår."

Innan hustrun ännu hade slutat bordsbönen, satt
Karl-Artur mittemot henne vid bordet och knäppte sina händer
till bön, han som hon.

De åt under tystnad. Han tyckte om hennes sätt att tiga,
medan hon åt, liksom det vore en helig handling att förtära
maten, gudslånet, som skulle uppehålla livet.

Så snart som den enkla måltiden var till ända, flyttade
Karl-Artur sin stol runt bordet, satte sig vid hustruns sida,
lade armen om hennes skuldra och drog henne intill sig.

— Du måste förlåta mig, sade han. Jag var häftig och
otålig i middags, men du vet inte hur olycklig jag kände
mig.

— Var inte ledsen fördenskull, du Man! Du behöver
aldrig tänka på hurudan du är mot mej. Jag tycker om dej,
vad du än hittar på.

I detta ögonblick, som säkert föreföll henne mycket
högtidligt, hade Anna Svärd lagt bort sitt dalmål och talade
högsvenska. Detta gjorde väl sitt till, att Kar I-Artur fann
hennes yttrande mycket vackert. Han kysste henne till tack.

Men denna kyss bragte honom en smula ur fattningen.
I själva verket skulle han helst ha velat fortsätta med att
kyssa sin hustru utan att tänka på något annat.

"Jag älskar henne som en galning", tänkte han. "Hon
är min, och jag är hennes. Den där synen kommer troligen
att visa sig för mig, varje gång jag stiger opp i en
predikstol. Jag kan aldrig bli någon god predikant, men varför

116

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free