- Project Runeberg -  Anna Svärd /
154

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Skåpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

husgeråd och satt snart i ett kök, som var lika städat och
fint och ödsligt, som det hade varit, då hon första gången
trädde in där.

När hon sålunda hade fört bort allting, som kunde dra
hennes tankar till barnflocken, sade hon till sig själv, att
hon ville låtsa, att allting var som i första början av hennes
äktenskap. Barnen hade aldrig varit där, det var bara en
dröm, som hon hade haft. Om hon kunde komma ifrån
tanken på att de verkligen hade bott i stugan hos henne,
skulle allt bli bra. Ingen människa gick väl och gjorde sig
sorg och bekymmer bara för en dröm.

— Det vet du fäll, att di unga, nygifta hustrurna, di
sitter bara och tänker på sina män, mumlade hon för sig
själv. Ta nu fram garn och stickor, och lägg opp ett par
vantar åten, så att du har ett kärt arbete! Tänk int på
någe annat, än att det är märkvärdigt, att du nu är prästfru
och har blitt upphöjd över alla andra gårdfarihandlerskor!

Hon tog också itu med vantarna, men knappt hade hon
hunnit sticka ett par varv, förrän hon märkte, att i
bordkanten framför henne hade några figurer blivit inristade
med en skarp kniv. Här hade väl någon av småpojkarna
varit framme. De skojarna visste nog, att det var förbjudet
att skära i bordet, men det var omöjligt att vänja dem av
med att tälja och rista i allt trävirke.

Hon lyfte huvudet och skulle börja sin straffpredikan.
Men då fanns där inga linhåriga huvuden att låta vreden
gå ut över. Där fanns ingenting annat än de limvita
väggarna, som stirrade på henne tomma och intetsägande.

Hon rörde inte stickorna på en lång stund. Men med ett
reste hon sig, hämtade en kniv och skar bort ristningen i
bordkanten med ett häftigt snitt. Hon förvred ansiktet, som
om hon skulle ha skurit i sitt eget kött, men tog sedan utan
tvekan ihop med stickningen.

"Så dum jag är!" tänkte hon. "Det är Karl-Artur och
ingen ann, som har vari klåfingrig. Han brukar ju sitta och
äta på den här sida. Här i köke har det aldrig funnits nåra
barn. Hur skulle fattigt folk som vi kunna våga sej på å
ta te sej främmande barn? Det är en omöjlighet. Vi får

154

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free