Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
Charlotte, som tyckte om denna plats, mumlade för sig
själv:
— Det är minsann inte första gången, som jag sitter här
och väntar på någon, som aldrig kommer.
Hon hade knappast talat ut, förrän hon fick se en man
komma vandrande mellan häckarna. Han närmade sig
lusthuset och var snart så nära, att hon kunde känna igen
honom. Det var Karl-Artur.
Charlotte satt orörlig. "Han är naturligtvis inte ensam",
tänkte hon. "Snart kommer väl också Thea att visa sig."
Ögonblicket därpå stannade Karl-Artur. Han hade märkt
Charlotte och strök sig ovillkorligen med handen över
ögonen, såsom man gör, då man tror, att man är utsatt för
en synvilla.
Charlotte, som nu hade honom på ett par stegs avstånd,
såg honom stå där mycket blek, men med samma gossaktigt
fina hy som förr. Han hade kanske åldrats en smula, dragen
var skarpare, men den förfining, som alltid hade utmärkt
överstinnan Ekenstedts son, var inte försvunnen. Där han
stod i sina grå vadmalskläder, fann Charlotte, att han
liknade en modern Per Svinaherde, en förklädd prins.
Inom mindre än en sekund hade Karl-Artur fått klart för
sig, att det verkligen var Charlotte, som satt i fönstret. Han
skyndade med utsträckta armar uppför den lilla branten,
på vilken lusthuset låg.
— Charlotte, ropade han med jubel i rösten, Charlotte,
Charlotte!
Han ryckte till sig hennes händer och kysste dem, medan
tårarna störtade ur hans ögon.
Det var tydligt, att det oväntade sammanträffandet hade
gjort honom utom sig: om av glädje, om av smärta, det
förmådde hon inte avgöra. Han fortfor att gråta med en
häftighet, som om under åratal hopsamlade tårekällor hade brutit
sin fördämning.
Men som han hela tiden höll fast hennes händer, kysste
och smekte dem, förstod hon, att talet om hans
kärlekshandel med Thea inte hade varit annat än en lögn. Det var
inte hon, som regerade över hans hjärta, det var en annan.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
