- Project Runeberg -  Anna Svärd /
289

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Hemfärden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HEMFÄRDEN

HEMFÄRDEN.

Charlotte åker vägen fram i djupaste mörker. Hela tiden
sitter hon och gråter och småsnyftar. Näsduken, som
hon torkar bort tårarna med, har så småningom blivit våt,
och som det är kallt nu på natten, blir den alldeles stel.
Hon skyndar att stoppa in den under pälsen, för att den
måtte töa upp igen.

Men vad hon gör, om hon gråter, om hon torkar bort
tårarna, om hon gömmer undan näsduken, sker det helt
mekaniskt och omedvetet. Hon gör inte annat än lyssnar
efter svar på en bön, som hon gång efter annan upprepar.

Hon har inte baron Adrian bredvid sig i släden nu som
på bortresan. Det finns ingen i närheten, som kan vara
henne till hjälp och tröst mer än kusken. Och Lundman
och hon är mycket goda vänner, han håller det till och
med för sin plikt att då och då vända sig om på bocken
och säga henne ett medkänslans ord.

— Ja, vet frua, detta va dä värsta, som jag tror att jag
har vart mä om.

Det är mycket troligt, att det förhåller sig så, men
Charlotte ger sig inte tid att svara honom. Hon fortsätter med
att bedja samma bön och att lyssna efter svar.

Släden glider fram mycket tyst. Lundman har tagit
bjäller-kransarna av hästarna och lagt dem i lådan under sitsen.
Vid varje ojämnhet i vägen ger de ifrån sig ett klingande
ljud, men det låter dovt och hemskt och passar ihop med
hela färden. De spelar inte alls sådana glada melodier, som
då de hängde fria om hästhalsen.

Hästarna tycks veta, att de är på hemväg, och vill öka
farten, men Lundman finner inte detta passande, utan håller
in dem. Fastän ingen ser dem, far han framåt vägen i
nästan samma takt som en likfärd.

19. — Lagerlöf, Anna Svärd. 289

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free