Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 17: 2 ENLIGT DE SVENSKA LANDSKAPSLAGARNA. 15
nom fritt att framställa dråpsanklagelsen mot hvem han
vill, om många dräpande finnas; och sedan han först
framställt anklagelse mot någon, får han icke frånträda
den .... Då skall han nämna hållbaneman och
närvaromän — de skola vara fem — och en rådsbane’.
Det märkligaste i dessa stadganden (och liknande i
andra lagar) är enligt Forsman1, att endast ett visst antal
kunde dragas till ansvar vid ett brott, som utförts genom
fleres samverkan. Forsman nöjer sig emellertid med den
rationalistiska förklaring häraf, som Wilda lämnar2. I
våra tider, säger Wilda, händer det vid utomordentliga
tillfällen, att en sträng tillämpning af rättvisan ej är
möjlig eller rådlig, och det blir nödvändigt att sätta en
gräns för åtalen för att lugna lidelserna. Ett sådant
rättstillstånd var det, som ständigt rådde under forna tider,
då rättsordningen var föga befäst. Den ofullkomliga
utbildningen af processrätten tillät ej häller ett noggrannt
fastställande af vare sig skulden själf eller hvars och ens
andel däri, och man måste alltså gripa till påtagliga
bevismedel, för att målsäganden ej skulle bli alldeles utan
godtgörelse, och för att det åtminstone i stort sedt skulle
stå klart för alla, att brottet skulle bestraffas och rätten
styrkas, om också ej rättfärdighetens fordringar kunde i
hvarje särskildt fall tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt.
Denna Wildas förklaring är framställd och
formulerad med syfte att förklara som analoga rättsställen,
framsprungna hos olika folk ur de mest olika
samhällsförhållanden. Att några af dessa lagställen bära vittne
om anarkiska tidsskeden, kan väl vara sant, men det
gäller icke om alla. Det finns i själfva verket ingen som
hälst anledning att betrakta Vestgötalagarnes stadganden
1 Delaktighet i brott. s. 26.
2 Strafrecht der Germanen, 1842. s. 621 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
