- Project Runeberg -  Arbetets herravälde /
Penningens ABC

(1910) [MARC] Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Railroads, Americana, Business and Economy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
34

PENNINGENS ABC

Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af penningar. Jämförelse mellan de två standarden — guld och silfver. Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

JAG förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora massan — bönderna och löntagarna — icke förstår penningfrågan. Jag önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats fängsla, utbrister: »Hvem är ni — en »goldbug», en millionär, en järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med 20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker, att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar, som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen marknad täfla med utlänningen.
35

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör — han må arbeta i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare eller millionär — så bör han vara djupt intresserad af att förstå myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar. Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all försäljning och alla köp skedde genom att byta varor — genom byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man, bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom något hvilka artiklar han emottog
36
af farmaren, hvete eller korn eller potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser — allt är byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och alltid ändrade värde.

En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som bodägaren hade att byta bort.

Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra, den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det tobak och i en stor del af vårt land hvete — däraf uttrycket »så godt som hvete». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning — en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete» så och så många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.
37

Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat nödvändigheten af att låta en sak tjäna som »pengar», hvilken visat sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var »så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»; och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.

Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel, hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar. Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln — pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro »pengar».

Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde
38
och ha samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig prydnad, i handtverk och konst — på tusen sätt. Och det är denna omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte ens bli gifta utan guldringen.

Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar» — den artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.

Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig vara bättre än något annat som värdestandard »mynt». Men ännu ett stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas »cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda som prydnader. Tolf sådana
39
representera värdet af en cent. Men ni inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt, äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade metallen till »pengar» — ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra sig. Lägg märke till att regeringens stämpel icke ökade penningens värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje mynt, hvad metallen — råmaterialet — kunde säljas för som metall och icke som penningar.

Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare, handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få, som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.

Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.
40
Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar omkring — upp i dag och ned i morgon — och ytan är grumlad, som den skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt värde.

När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga enbart koppar till dessa — vikten lades så att metallen i hvarje mynt motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.

Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent, och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke
41
ha några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».

Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att ytterligare säga er om denna sak.

Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande — »äkta penningar» — fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna »förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla försökt att
42
»förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet — Förenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar. Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar» på 371 1—4 gran silfver stämplar hon en lögn — silfret i den är i dag icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.

En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar» endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan »göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar», utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras» utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven detta lands
43
sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs, har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» = ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar, bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.

Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på. Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af »kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen, endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små papperslappar — checker eller växlar. På denna basis hvila således alla regeringens bonds, statens, provinsens och stadens bonds samt de tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa banker utlånats
44
till olika företag och hvilka måste återbetalas med »äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina besparingar, bli lidande.

Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke med pengar — med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad »pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen — »pengar». Köparens check eller växeln på en bank — en liten bit papper — är allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet representerar — guldet — så skulle han få den. Han är också säker på att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten papperslapp, i stället för guld; och sedan — det viktigaste af allt — litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».

När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna rörelsen — det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling vid varuutbyte — inser ni att det icke egentligen är »pengar» som behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett, ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan, utan att bli antastad af folk, som ber honom
45
taga denna »kredit» för mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar» — mynt och sedlar — hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af landets affärsföretag hvilat — förtroende, kredit — och indirekt de åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt affärslif hvilar.

Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som »pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags metall som myntstandard — guld i några länder och silfver i några. Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder. Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings behof.

Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en värdefullare metall som
46
standard och valde guld. Men då silfver i många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.

Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1 dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned; det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn, och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på guldstandarden; men
47
ännu finnas i Europa elfvahundra millioner silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln motsvara ett uns guld, i stället för den femton- och-ett-halft-unsbasis som öfverenskommelsen stadgat.

Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde den s. k. latinska myntkonventionen — Frankrike, Belgien, Italien, Schweiz och Grekland — hvilken fixerat priset på silfver, sina myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875 räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld. Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi, liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver, som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.

Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta handelsnationerna
48
skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor, tillgången och värdet kunde icke beräknas.

Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde, hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars gäldenärs affärer.

Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank; men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga, konstanta grundartikeln — guld. Som en vis gammal fågel sitter det kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt. Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York. Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna metall, som fluktuerar så betydligt i värde.

Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver
49
hvilket det regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik, som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns icke i Europa, utan här i Förenta staterna. Hvilken stolthet för Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis — tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt monarkien — det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till, men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver — världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld — ingenting annat än guld — och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar därefter.

Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen. Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande metallen. Regeringen var tydligen den enda makt,
50
som kunde gripa in; och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant, så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.

Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878. Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt? Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt nog — öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden; det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar», återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades. Silfver steg från 90 till 121 — nästan till sitt gamla värde i guld.

Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från 121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men med denna skillnad:
51
Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars. Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade med och äro så ifriga att få sälja.

Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna »profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.

Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år hade hon vanäran, att ingen lag
52
skyddade andras än hennes egna medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men stället har hon fått »förfalskadt mynt». Den stora republiken släpper ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom Mexiko, som ännu myntar litet silfver. Men medan skammen är öfver oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska republikers ståndpunkt.

Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita undan — hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter eller »goldbugs» besluta att,
53
komma hvad som vill, skola de sätta sig och sitt i säkerhet.

Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den, när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde. Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld — alldeles som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp, ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit, om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning. I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.

Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den
54
nuvarande silfverlagen som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera »förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad, skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den vågsamma spekulationen måste få ett slut.

Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i framtiden underlättar myntningen af ärliga silfverdollars det vill säga mynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460 bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar. Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den stora massan af landets befolkning. Men frånsedt det materiella intresset står något mycket högre på spel — republikens heder. Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.

Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa metaller — guld eller silfver — som skall väljas till
55
myntstandard, så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat, lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.

Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret, hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt — alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret — guld är godt nog åt mig».

Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig
56
att öfverflytta silfret på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna, kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att pengarna ha konstant värde.

Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt, som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann om sin heder.

Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att kongressbesluten skulle hjälpa upp
57
silfvervärdet. Två gånger har regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget — två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina produkter.

Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera silfver än vi ha importerat. Nu köpa
58
vi allt som våra grufvor åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade silfver och beröfva oss vårt rena guld — ett för vårt land farligt utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och förstå, att hittills — huru skadliga de två lagstadgandena om silfverinköp än voro — hade regeringen dock fått silfret till gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1—4 gran; och endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla. Under »fri myntning» kommer allt detta att ändras. Silfverägaren skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty, som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.

Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl — de förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske
59
farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker. Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.

Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt, stämpladt af regeringen och dess värde — sjuttioåtta cents — godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar. Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne sekreterare Windoms sista ord skola besannas:

»Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium erbjödes för export».

Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva, hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet? Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättre. Låt oss fråga, hvarför
60
någon annan än en ägare af silfver skulle önska att denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel? Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af lagstiftningen — det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen på. Ingen förlust är möjlig, och — hvad som är lika viktigt — ingen spekulation heller. Dess värde kan icke höjas eller sänkas. Spekulanten, som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.

Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri silfvermyntning skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar», så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena, oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar — guld, hvilket omöjligt kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog »pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock finnes det
61
för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel — d. v. s. pengar — per person än något land i Europa, med undantag af Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor myckenhet som likställda land — ett förhållande, som nödvändiggör ett långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör hvad han svarar. Guld är lika mycket en amerikansk produkt som silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning, än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.

Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det, därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han kunde förtjäna något på att
62
regeringen blef invecklad i svårigheter på grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att, innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.

En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:

»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka, hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till deras råvärde».

Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket. Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt motsatta de arbetande massornas intressen.

Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna, emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän regeringens
63
försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre än förut. Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses? Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager, ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning» inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde — sjuttioåtta cents — och farmaren och arbetaren bli skändligt bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och icke billiga — guld och icke silfver.

Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard? På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste land i världen och det land, som nått den största utveckling i landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta staternas folk.

New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle afstå
64
från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt som andra metaller.

Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.

Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik — han är fattig. Hvad som mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen — massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för silfret — tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast vän af de bästa pengar åt folket) — Mr. Cleveland kände, att han måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i spetsen — en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och mera äkta demokrat än Mr. Manning
65
och ingen dugligare, präktigare och mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.

Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något, så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er. Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga värdepapper säljas som icke voro betalbara i guld. Faran står för dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke minska guldets värde. En dag skall ni
66
kanske tacka mig för rådet, fast jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.

Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken — aldrig. Äfven om hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det, huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan, ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för att den hotande krisen skall bli afvänd.

Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af folket.

Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill, måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar, och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande silfver, utan evigt bestående guld.




The above contents can be inspected in scanned images: 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66

Project Runeberg, Mon Dec 11 22:00:48 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbherra/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free