Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
kan det icke vara, ty han har icke ett substrat, utan är
sjelft substrat. Således måste själen vara den princip
hvarigenom substratet kan sägas vara lefvande. Aristoteles
definierar derför själen såsom form för en naturlig kropp, soin
till möjlighet har lif1). Men form är, såsom har blifvit
uppvisadt, det samma som väsensbegreppet. Derför säges
själen vara en på ett visst sätt beskaffad kropps
väsensbegrepp. Den står i samma förhållande till kroppen som
yxans begrepp till yxan, eller den är substansen enligt
begreppet2). Men å andra sidan kan den ej definieras utan
kroppen3) den är nemligen formen for en på ett visst
sätt beskaffad kropp, ej en kropp hvilken som helst, utan
en naturlig kropp, som har princip för rörelse och hvila i
sig sjelf1), eller, som det heter på ett annat ställe, för cn
organisk kropp5). Själen kan ej tänkas skild från kroppen,
den är ej sjelf kropp, men ej utan kropp, ja, den kan ej
ens tänkas utan en på ett visst sätt beskaffad kropp6). Af
allt detta synes, att själen ej är ett rent begrepp, utan ett
begrepp, som är behäftadt med sinliga bestämningar. Detta
öfverensstämmer med, hvad som fornt blifvit uppvisadt, att
den rena formen såsom sådan ej är verklig. Vidare
bestämmes själen såsom en organisk kropps första entelechi’).
Detta senare uttryck unvändes af Aristoteles vanligen i
’) De An. II, 1. 412, a, 16. ») De An. II, I. 412, b, 10.
J) Jmfr Brentano, Die Psychologi des Aristoteles, sid. 56.
’) De An. II, 1. 412, b, 15. >) 412, a, 28.
«) De An. II, 2. 414, a, 19; I, 3. 407, b, 13. Då Hertling bär
vill dra den slutsatsen, att själen är en individuel form, (Mat. und
Form, sid. 57, not 4) förbiser han, att det är fråga om endast ett
visst bestämdt slag af kroppar, såsom synes af parallelställe!, (414,
a,· 19); själen fordrar en på ett visst sätt beskaffad kropp, ej dènna
särskilda kropp. Att aktualiteten fordrar ett »för den eget stoff»,
innebär endast, att stoffet skall vara »yttersta stoff», ej »första stoff».
Jmfr Met. VIII, 4 i början. »Byggnadskonsten kan ej begagna sig
af flöjt.» Jmfr Zeller, 340, not 6.
^ De An. II, I. 412, a, 27,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
