- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
75

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

75

verkligt förnuft, utau förnuftets material således eudast till
möjligheten förnuft. Derför är det naturligt, om Aristoteles
ej låter samma bestämningar gälla om detta möjliga förnuft
som om det i kap. 4 framstälda verkliga förnuftet’). Hvad
är då det passiva förnuftet såsom ett material för det verkr
liga eller såsom ett möjligt?

För Aristoteles var hufvudaporin, huru det sinliga kan
vara vetbart, trots att det allmänna finnes endast i det
särskilda. Vi ha uppvisat, att denna apori löses genom läran
om principerna och de första substanserna, i hvilka det
allmänna och det särskilda sammanfalla. Genom begreppet
om det varande ena, som omedelbart är ett och varande,
var en definition af det sinliga och dermed vetande om det
möjligt, i det att derigenom slägtet (det allmänna) och arten
(det särskilda) kunde tänkas såsom ett; men principerna
fattades genom förnuftet. Således: det sinliga var vetbart
i och genom förnuftet, som på samma gång var ren möjlig-

»upptagande förståndet,» fritt från lidande, det senare är förgànligt
och passivt. Deremot märkes· l:o) Att det. som är stoff, (νλη),
hvilket det första förnuftet säges vara, alltid är passivt; 2:0) att det heter,
att »endast detta, som (i sanning) är, är odödligt och oförgängligt» d. v. s.
endast det verkande förnuftet och icke det, som är dettas material;
3:o) att Aristoteles säger: àti yàp τιμιότερον τό ποιονν τον πάσχοντος
och med det senare (τον πάσχοντος) åsyftar enligt Brentanos eget
medgifvande förnuftet, »som blifver allt)». Huru kan det, som lider, τό
πάσχον, vara utan lidande? Brentano drager sig undan svårigheten
genom att öfversätta »rci πάαχονβ med »det, som upptager verkan,»
hvilket naturligtvis är otillåtet; 4:o) att det är stor skilnad mellan ett
förnuft, som är det endast till möjligheten, och ett förnuft, som i sig
sjelft är en möjlighet, hvarför med det förnuft, »som blifver allt,»
ej kan vara menadt förnuftet såsom ren möjlighet eller såsom
»upptagande förstånd».

’) Derför är Zellers anmärkning sid. 577 och 578 med afseende
å Aristoteles nuslära, att han motsäger sig sjelf, i det han först
skildrar förnuftet i allmänhet som oblandadt. substans o. s. v. och
derefter frånsäger det lidande förnuftet dessa egenskaper, obefogad. Icke
har husets material eller det möjliga huset samma bestämningar som
huset öfverhufvudtaget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free