Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Enligt den nu gjorda framställningen har Aristoteles
löst den stora kupskapsteoretiska aporien, som rörde sig
kring svårigheterna med afseende å vetandet, i det att detta
gick på det allmänna, men endast de särskilda tingen voro
verkliga, på det sätt, att begreppen såsom till sitt väsen
förnuftiga äro verkliga, men såsom lidande brist på
förnuftighet äro i sig sjelfva overkliga (och finnas endast i
särskilda ting), och att den varseblifvaude själen såsom bestämd
af förnuftet genom sjelfaktualisation uppfattar det allmänna
såsom verkligt for sig, men genom brist på sjelfaktualisation
endast såsom möjligt, således såsom verkligt endast i det
särskilda.
Dermed är ock visadt, huru Aristoteles i subjektivt
hänseende höjer sig öfver teleologien. Genom förnuftet
såsom förutsättning for allt vetande är menniskan höjd öfver
motsättningen mellan verklighet och möjlighet, sådan den
framträder dels i det sinliga varseblifna dels i
varseblif-ningen. Förut har blifvit uppvisadt, huru Aristoteles pä
liknande sätt höjer sig öfver sin teleologi i objektivt
hänseende genom sin lära om νόησις νοήσεως. Förhållandet
mellan dessa båda synpunkter, mellan Gud och det
menskliga förnuftet, är här ej tillfälle att undersöka. Det må
endast erinras derom, att kunskapsgrunden till det gudomliga
förnuftet är det menskliga. Vidare må nämnas, att
Aristoteles antagande af ett gudomligt förnuft grundar sig på hans
objektiva ståndpunkt, enligt hvilken begreppen ega realitet
i och för sig, oberoende deraf, om de finnas i ett
medvetande. Denna objektivitet åter har sin grund i det
abstrakta sätt, hvarpå det subjektiva förnuftet betraktas, i det
att allt viljelif från det samma utestänges, hvarigenom det
blir nödvändigt att antaga en objektiv realitet, som på visst
sätt faller utom detsamma. Om deremot Aristoteles håller
Hägentrüm: Aristoteles etiska grundtankar. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
