- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
139

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

tnänna grundsatsen, så att den såsoiti sådan förändras, tv
det är aldrig rigtadt på ett allmänt ändamål i och for sig,
utan endast på dettas utförande i särskilda fall’). Derför
kan den andra förutsättningen för insigt — άίΐτότης —
såsom färdighet att fastställa ett allmänt lifsändamål vara
oberoende af begäret, och menniskan kan vara öfvertygad, att
hon i allmänhet bör handla efter en viss grundsats, fastän
begäret hindrar dess tillämpning i särskilda fall Detta är
ock förhållandet i det fel, som af Aristoteles kallas
oåterhållsamhet, άχρααία. Han visar gent emot Sokrates i första
delen af bok VII, att menniskan i den handlar felaktigt,
oaktadt hon är öfvertygad derom, att hon i allmänhet bör
handla annorlunda, således felar mot bättre vetande Vi ha
nu att tillse, huru Aristoteles utreder detta.

Först ha vi dervid att bestämma oåterhållsamheteus
karakter. Den är icke en själsbeskaifenhet, som såsom
sedlig eller osedlig är imputabel, ty den är icke »ondska»,
dygdens motsats, emedan i denna principen d. v. s. ändamålet

’) Det goda, på hvilket begäret är rigtadt, är enligt Aristoteles
alltid ett godt, som är att förverkliga, πραχτύν ηγα&ον, De An. III. 10.
433, a, 29. Jmfr Mot. An. 6, 700, b, 22 f. Men gerningarne och det
praktiska i allmänhet ha alltid afseende på ett särskildt, Eth. Nic.
VII, 3. 1147, a, 3; VI, 11. 1143, a, 32; c. 7. 1141, b, 16; III, 1. 1110,
b, 6, nemligen det, som i öfverläggningen är det yttersta, VI, 8. 1141,
b, 27; 1142, a, 25, d. v. s. det, som i det särskilda fallet bör göras
i och för ändamålets förverkligande. Derför står det för Aristoteles
fast, att begäret aldrig är rigtadt på ett allmänt och konstant i och
för sig, utan endast på dettas förverkligande i ett särskildt fall. —
Det är derför, som Aristoteles på det kraftigaste motsätter sig den
platonska läran om det godas idé såsom moralprincip. Det är ock
det innersta motivet till Aristoteles frånsägande af begäret frän
Gudomligheten. Huru skulle denna såsom fullkomlig kunna sträfva
efter att förverkliga ett särskildt godt? I största samklang med den
angifna karakteren hos begäret står slutligen ock läran om det
sedligt sköna såsom moralprincip. Såsom föremål för begärandet är
detta, såsom uppvisats, icke en realitet, utan en blott form, som
fordrar ett innehåll, nemligen den särskilda handlingen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free