- Project Runeberg -  Arma människor /
60

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

haft mycket bekymmer för sitt uppehälle, ty han hade
ännu icke fått någon fast plats. Liksom alla lungsiktiga
behöll han ända till det sista hoppet att få leva mycket
länge. En gång erbjöds honom plats som lärare
någonstädes, men för detta yrke hade han motvilja. Inträda
i statstjänst kunde han inte på grund av sin svaga hälsa,
och dessutom skulle han nödgats vänta länge på ordinarie
lön. Korteligen, Pokrovskij möttes överallt av
motigheter; hans karaktär försämrades, och hans hälsa
förstördes utan att han märkte det. Så kom hösten.
Dagligen gick han ut i sin tunna kappa för att sköta sina
angelägenheter och söka skaffa sig någon plats, vilket
bjöd honom emot; han blev våt om fötterna, förkylde
sig i ruskvädret och nedlades på sjukbädden, från vilken
han icke mer reste sig. Han dog i slutet av oktober.

Jag lämnade nästan aldrig hans rum under
sjukdomstiden, vårdade och passade upp honom. Många nätter
fick jag inte en blund i ögonen. Han var sällan vid full
sans och yrade ofta. Han pratade då om allt möjligt —
om sin plats, sina böcker, om sin far, om mig, och på det
viset fick jag veta mycket, som jag förut inte vetat
och inte haft en aning om. Under den första tiden av
hans sjukdom sågo alla på mig med underliga blickar,
och Anna Fedorovna skakade betänksamt på huvudet.
Men jag såg alla rakt i ansiktet, och för mitt deltagande
för Pokrovskij rönte jag ej mer något obehag,
åtminstone inte från min mors sida.

Stundom kände Pokrovskij igen mig, men det var
sällan, ty han var medvetslös nästan hela tiden.
Emellanåt talade han natten i ända länge med någon osynlig
i dunkla, orediga ordalag, och hans rosslande stämma
genljöd dovt i det trånga rummet som i en likkista, så
att det kändes förfärligt för mig. Särskilt den sista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free