Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
nernäsa de fått, och då hade han ingen annan
utväg än att fråga rakt ut. Det blev nästan ett
ordstäv sen efter honom: Ska I inte lyckönska mig?
sa Frånse i handelsbon. Han lyssnade efter klangen
i deras röst, som mötte honom på vägarna eller steg
inom boddörren, han forskade efter deras
ansiktsuttryck, och så småningom kom han att lägga en
obegriplig vikt vid de svar han fick. Kompassnålen
darrade i hans själ och visade inte kurs, därför
styrde han efter andra. Nästan alla förklarade med
mer eller mindre ärliga miner, att nu kunde de väl
inte tro annat än att handelsman skulle komma i
stillhet, och Hanna för sin del, hon trodde ju att
han skulle börja ett nytt liv, stackarn, fast det dära
nya livet, det var nog hon själv, som skulle pröva
det, hejsan. Men för allan del, en gift kar har det
ju så ställt, att han kan leva utan att gripa till grova
synder och lättfärdighet. Och om den gifta kam
dessutom är förmögen, har pengar på banken och
ute på bygden och köper sina varor kontant, så
bör han kunna nöja sig med att driva in sitt och
ta skälig vinst av affärerna. Det var alltså inte
otänkbart, att Frånse Adamson efter sin glada
ungdom nu vid trettiosju år kunde bli ett riktigt mönster
av sedesamhet och oförvitlighet, och det kunde ju
ha sina fördelar.
Så långt hade han kommit, då Magnus i Nygård,
utan att väja för vem han talade till, dristade svara,
att han kunde så gärna lyckönska den Onde som
Frånse Adamson. Och se, då kände han i ursinne
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
