Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Den flyktiga frestelsen han haft under vigseln, att
man ändå kanske kunde föra ihop Lina med
Kat-rinas äldste pojk, Kalle, den hade nu fullständigt
förjagats, sedan han kommit på tanken att ta Anna
och hennes man till gården. Han hade talt en stund
vid den unge torparen, när han kom in efter att ha
spänt för åt prostens, och undrade, då han såg in
i det hederliga, vänliga ansiktet, hur världen kunde
vara skapad, som satte denne tillbaka för Frånse,
som vid det laget tagit det pinsamma steget över
från godmodig självbelåtenhet till skränig dryghet.
Borta från logen hördes toner av en fela och
trampet av fötter. Naturligtvis var Lina där och
hon fick gärna ha litet roligt stackaren. Han kunde
så gärna gå bort och titta på ungdomen, som sitta
därinne med bondgubbarna och kortlapparna.
Den yngste av Äsapojkarna, femtonåringen Ernst
kom ned från logen.
— Lina är väl däroppe å dansar? frågade Anders
Petter.
— Nä, sade pojken.
— Nä, vad menar du med det? Var är hon då
på lag?
— Det är inte värt I går å söker henne, morbror.
Anders Petter blev en smula het om huvudet.
Det slog honom, att ungdomen inte avvisade
frestelser lika lätt som di gamle gjorde för deras
räkning och var ålder har sin, det såg man på
Efraim. För att höra sig för vad pojken menade
sade han: — Kan du ta rätt på Kalle åt me, jag
skulle tala med honom om slåttern, om jag får
tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
