Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTEN
— Hon kommer då tids nog, sade barnmorskan
förtretad, och reste sig med möda ur gungstolen.
Det ska inte ble förr än den tolfte februari vid
meraftondags, det har jag ju sagt ifrån.
Men Hilma lät inte avskräcka sig. Frun måste
i alla fall komma hem och det genast, för moster
höll rakt på att dö.
— Har inte du varit med om när dina småsyskon
kommit te världen, så att du vet att en inte dör
utav så lite?
— Ja, men si jag tror ändå, att hon håller på
att dö, så sjuker har allri mor vatt.
— Dö och dö, sade fru Liljelund med
förolämpad självkänsla, moster din får väl lugna sig både
med det ena och det andra, tills jag kommer. Inte
ska Hilma tro att jag tänker springa som en tosing
ända ner till Mellangårn.
— Har det hänt någe särskilt? frågade hon, när
de voro på väg. Sina ord till trots, gnodde hon på
så fort hennes tjocka ben ville bära henne.
Hilma tvekade. Hennes naturliga drift att tiga
med sånt ledsamt som inte var meningen att folk
skulle veta, stred med hennes förmodan, att
barnmorskan ändå måste bli insatt i allt.
— Jag tro allt att moster ble lite omrörder i går
kväll, sade hon.
— Vad då av? Var det handelsman, som ställde
till nåt? Jaså, jo jag kunde tro det. Slog han henne?
Hilma teg.
— Var är han nu på lag?
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
