- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
101

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Resan utför

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varningar. Han var en ivrig ryttare och jägare och gav sig ut, så ofta tillfälle erbjöd sig, utan att alls tänka på sin häst. Kort efter det jag blivit släppt på ängen, skulle en kapplöpning med hinder äga rum, och han beslöt att taga del däri. Ehuru stalldrängen sade honom, att Snäggan var
överansträngd och ej passade för löpningen, ville han ej tro det utan tvingade henne, då löpningen skulle äga rum, att hålla ut med de främsta. Med sitt begrepp om heder ansträngde hon sig till det yttersta och kom in till målet med en av de tre första hästarna, men då var hennes bröst förstört, och emedan hennes ryttare var för tung, hade hon även fått ryggen försträckt. »Och så», sade hon, »äro vi nu båda här, brutna i blomman av vår ungdom, du genom en drinkare och jag genom en galenpanna. Det är verkligen hårt.» Vi kände båda med oss själva, att vi ej längre voro, vad vi förut varit. Detta fördärvade dock icke det nöje, som vi hade av varandras sällskap. Visserligen galopperade vi ej mera omkring såsom fordom, men vi åto och vi lade
oss ned tillsamman och stodo långa stunder under de skuggrika lindarna med våra huvuden tätt tillhopa, och så gick tiden, tills familjen kommit hem från huvudstaden.

En dag sågo vi greven komma till ängen, i sällskap med Lydig. Då vi sågo, vilka de voro, stodo vi stilla under vår lind och läto dem kommo fram till oss. De undersökte oss noga. Greven såg mycket ledsen ut.

»Här äro nu ett par tusen kronpr bortkastade till ingen nytta», sade han; »men vad som mest gör mig ledsen är, att dessa hästar, som min gamle vän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free