Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka,
kanske för att höra bättre, och lät fackelskenet
fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt präglade
ansikte.
Osius såg ned i det svarta djupet och sade
snarare än ropade: Apollon!
– Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är
din röst?
– Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den
nye Stentor, vart, vad måhända ingen av de
närvarande väntat – besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en
avlägsen åska. Det var som om en här av demoner,
bundna i grottorna där nere, hade vaknat till
medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem
som störde deras vila. När det underjordiska
bullret upphört, rådde djupaste tystnad i templet.
Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från
djupet, vid vars rand han stod.
– Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det
var genljudet av din röst, Osius, och ingenting
annat. Man säger, att det finns milslånga gångar
och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå,
fortfor han och steg intill hålan, hallå, du där
nere, vem än du är, vad säger du om förrädaren
Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än
en gång under deras fötter.
– I hören! Inga fattliga ord! Endast
mummel, mummel, även då det gäller avgrundens bäste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
