Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Filosofens hem (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom hennes kärlek och de förhoppningar, som
hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade
sina blommor, ansade dem, flyttade dem från
solskenet till skuggan, från skuggan till solskenet, så
hade Krysanteus bemödat sig att undanrödja alla
hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt
frö redan lovade mycket. Han hade övat sin
skyddslings tankekraft och lemmar, hade sökt elda
honom genom höga föredömen, hade velat
stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom
emot kommande lockelser, men göra henne mjuk
och känslig för alla goda intryck, öppen som ett
språkrör för den gudomliga rösten i det inre –
han hade med Karmides förknippat tanken på
den platonska lärans framtid, i honom hoppats
en efterträdare på Akademias lärostol, en ny
kämpe, sedan han själv gått bort, för skönhetens
religion och förnuftets frihet.
Karmides hade i början motsvarat hoppet.
När hans myndighetsår var inne, trolovade han
Hermione och företog därefter med Krysanteus’
bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien.
När han återkommit till Aten, syntes han till
lynne och böjelse alldeles förändrad. Han fann sig
icke väl i Krysanteus’ grannskap. Mot Hermione
var han ombytlig och underlig; än visade han sig
dyster och hemlighetsfull; än utbrast han i
kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de
buro prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och
detta oftast, mötte han henne med ett slags
galanteri, som måhända skulle ha förefallit Neapels
skönheter behagligt, men som förödmjukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
