Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
Och menniskan till Gud sist återbära
Den tanke, som åt tingen ursprung gaf.
Jag trif8, jag lefver helst på berg och fjäll,
Ty der jag hemma är i Sagans rike.
De stå, i trotsande försakelse,
Som gråa resår från en grånad forntid.
Och räcka fram orubbligt fasta skallror
Att vi till himlen klättra må på dem.
Hvem känner ej, när han på dem är lyftad.
Att han från deras spetsar klarare
Sig sjelf begriper och det helga Hela,
An han på slättens låga mark förmår’(
Att öfver tidens, liksom däldens, djnp
Till stjemors granskap höjd, han skådar der
Det Eviga med anlet emot anlet?
I jordens ganstlingsländer vaggas mildt
Af sorgfri hvila och evärdlig njutning
Kring bergens gördlar glada menskosamfund:
Kring deras fötter der, i trygghet, sprides
Förnöjda hjertans öfverflöd; ty rik
Ar den, tom känner blott och äger blott
Hvad för hans mått af lif nödvändigt är.
Som bergens förebud, i gröna leder
Mot fälten slutta sommarfagra kullar:
Förmedlande, påminna de om fjällen,
Af hvilka hjessorna på afstånd blickas,
De faderliga, kala, isbehöljda;
Men spruta sjelfva opp, i rankans blod,
Den eld, som sjuder under vårens hembygd;
Bereda så åt innebyggaru glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
