Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
fastat sig. Ännu öfver femtio år efter deras framträdande
betraktades romanerna Adalrik och Thekla såsom klenoder i
mången from och allvarsam familj, der de jemväl, för sin
uppbygglighet, gerna sattes i barns och barnabarns händer. Så blef
Adalrik den första bok, som för mig upplät romanverlden; jag
läste den i mina morföräldrars hus, vid sex eller sju års ålder,
med outsäglig förtjusning. Thekla fanns der äfven; den var
mig dock något för predikosam och långsträckt Väl behagade
mig skildringarne af Neros grymheter och Tros-hjeltinnans
orubbliga ståndaktighet: men belåtnare var jag med Wallenbergs
tragedi »Susanna», der ungefär samma ämne mötte mig i en
mindre uttänjd behandling och i alexandriner, som då förekommo
mig undersköna. Öfver det påstående, att detta ämne är
opassande för en tragedi, skulle jag då storligen undrat; och ännu i
dag synas mig den femte aktens fjerde och femte scener värda
de tjusta tårar, som jag då öfver dem utgöt i min moders
sällskap, för hvilken jag föreläste dem. Bredevid låg ock framför
mig en gammal svensk öfversättning af Argenis, men den
smakade mig en smula kärf; felet var väl mitt och
öfversättningens gemensamt. Bland oMålningarna på Menskliga Sinnen»
dröjde jag egentligen blott vid «den Vidskeplige»; denna tafla
var mig kär genom sin lifligt berättande sammanställning af
allt det mellan natur-troll- och spök-verlden fördelade skråck,
som af en sådan tros och användes. Någon tid längre fram,
och ungefär vid mitt inträde i offentlig skola, — hvarefter de
Eotzebuiska och Lafontainska romanerna snart undanträngde
alla andra, —• besökte mig äfven, i Calloanders och Leonildas
sällskap, sjelfva den indiska prinsessan Banise. Dock måste jag
tillstå, att den förra boken långt bättre underhöll mig, än den
senare; af hvilken jag nu ej kan erinra mig mer, än att den
är i allting — enorm: i högtrafning, i dygder, i kroppskrafter,
i tyranner, i slagtningar som hållas åtminstone på hvartannat
blad och der hvarje gång hundratusental stupa, utan att de
stridande deraf hindras att genast ånyo draga i fält med lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
