Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
taflor, episoder, — stycken ömsom af sannt poetisk, ömsom af
sannt oratorisk fägring. Planen är i Thekla sjelfständigare, än
i Adalrik; och väl anlagd. Icke heller kan någon, som har
sinne för christlig * tros-kraft och martyr-höghet, misskänna den
enthusiasm, som genomlågar framställningen af Theklas öden,
och som i det värdiga sätt, hvarpå Paulus och Petrus målas,
tala, dö, stiger till sin höjdpunkt. Hon sjelf är svenska snillets
första utkast till den sköna helgonbild, som af Stagnelius, med
större konstnärskap, blef målad i «Perpetua». Också synes, att
författaren är mera hemmastadd i den dubbelverld, hvari
personerna här lefva och röra sig: så i den romerskt-grekiska, som
i den christna. Dock var Adalrik, som erhöll två upplagor, i
sina samtidas ögon det af de båda verken företrädesvis poetiska.
Betecknande är för dåvarande läsares och läsarinnors lynne, att
hvarje del af Thekla öppnas med ett utförligt »Innehåll», der
allt det historiska, som sedan i delen förtäljes, är angifvet i
sammandrag; utan ringaste fruktan att derigenom fresta
mängden till att stanna vid sammandraget och lemna sjelfva boken
oläst. Så mycket kunde då ännu en författare tro på ämnets,
tankans och behandlingens makt, såsom oberoende af blotta
händelse-förloppet och den nyfikenhet, hvars enda — eller
åtminstone högsta — interesse är, att veta «hur det går». —
Föröfrigt har hjeltinnans slut-lott det egna, att öfverraska oss
med en utgång, som läsaren knappast väntat sig af en
martyrhistoria. Två gamla romare, Metellus och Sertorius, bägge
förnäma och rika, göra Thekla till sin gemensamma arftagerska;
hvarefter hon, såsom ogift, men sjelfständig, tillbringar i
välgörande gudaktighet en lång lefnad, från hvilken hon omsider
stilla afsomnar. Förmodligen tyckte den stackars Mörk, i sitt
qväfvande armods-betryck, att, om fromhet och dygd skulle
redan här i tiden belönas, vore detta viset måhända det mest
lämpliga.
Hvad för honom sjelf i hans romaner var hufvudsak, kan
ej tillkännagifvas bättre, än i detta ställe ur hans företal till
Thekla: «Jag pockar i mitt stoft, der jag tråkar, endast på san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
