Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
aHoppet», alltid varit de berömdaste. På dem lade han ock
sjelf, i alla afseenden, mesta vigten; måhända med tillägg af
den lilla lärodikten «Oskuldens Eeligion», hvilken han
sannolikt betraktade med mycken faderskärlek. Också var hans
sångmö visserligen mera på sitt ställe i detta qväde, än när
hon försökte filosofera öfver «Odet»; hvaraf frukten blef ett
långt, högtidligt rimstycke, fullt af moral, men oklart i
uppfattning, svagt i hela sitt utförande, och äfven i sin vers en
profcharta på ungefär alla den Oxenstjernska verskonstens
oarter*). Högre står, i hvarje hänsigt, det nyss förutnämnda
qvä-dets ljufva framställning af from religions vishet; men mera
utmärker det sig dock genom sin sedliga skönhet, än genom en
i egentlig mening poetisk. Ett verkligt poem deremot är den
lyriskt-allegoriska tankedikt, der Hoppets magiska väsende,
thron, hofstat och välgerningar målas. Men den bör läsas i
sin ursprungliga skepnad, sådan den finnes i tidskriften
((Svenska Parnassen». I sin senare bearbetning har den bortbytt,
mot en på bredden utvidgad didaktik, åtskilligt af det luftiga,
skära, sommarnattsdröm-lika, hvarmed dess första uppfinning
och skildringar hänförde: så t. ex. sjelfva den med skäl
högt-prisade, och äfven af Thorild beundrade strofen, der Hoppet
hyggde sitt tempel
Uppå en nytänd månas spets.
I alla fall, och ehuru vansklig enhvar allegori är, som
inskränker sig inom personifikationen af begrepp och känslor, tager
den sig här vida förmånligare ut, än i de flesta så beskaffade
stycken. Skalden har’ sjelf lemnat oss tillfälle att jemnföra, om
vi härifrån skänka ett ögonkast åt de förolyckade allegoriska
figurerna i den temligen matta oden «öfver Konung Gustaf
Adolfs död». Med undantag af vissa stycken i hans större
verk, var den rena lyriken hans sak blott i sina smärre for-
*) Till egenheterna i Oxenstjernas diktion och vers hör jemväl ett
ofta återkommande bruk af apostroferingen förtro’ndet, äfvensom af
rimmet sanning och blanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
