Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Kapitulation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som alla älskare fången i grubbleri över denna ständigt
återkommande fråga, som alltid har förblivit obesvarad.
»Å, jag vet inte — för att jag gör det, tänker jag.
Och det är ungefär samma tillfredsställande
förklaring som jag fick den där gången, då vi talades vid
som mellan två män. Men jag har i alla fall älskat er i
veckor nu — hela den tid som ni har varit så utsökt
fint och behärskat svartsjuk på Tudor.»
»Ja, ja —- fortsätt, fortsätt», bad han andlöst, då
hon tystnade.
»Jag undrade när utbrottet skulle komma, och när
det inte kom, älskade jag er bara mera för det. Ni
var alldeles som far och som Von. Ni kunde behärska
er. Ni bar er inte åt som en narr.»
»Inte förr än nu», inföll han.
»Ja, och jag älskade er för det också. Det var
verkligen på tiden att det kom. Jag började tro att ni
aldrig mer skulle föra det där ämnet på tal. Och sedan
jag nu har bjudit ut mig själv, har ni inte ens antagit
förslaget.»
Med sina händer vilande på hennes axlar höll han
henne en armslängd ifrån sig och såg länge in i hennes
ögon, som nu icke voro kyliga längre, utan tycktes
fulla av ett gyllene skimmer, ögonlocken sänktes,
men lyftes modigt igen, medan hon besvarade hans
blick. Så drog han henne ömt och högtidligt intill sig.
»Men hur går det nu med planen att skaffa ’egen
härd och egen sadel’?» frågade han en stund efteråt.
»Det har jag ju nästan. Hyddan därborta är min
härd, och Martha är min sadel, och — och se på alla
de träd jag har planterat, för att nu inte tala om
majsen. Och alltsammans kommer an på er, Dave. Jag
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
