Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min värd hade nyss lämnat mig med den vänliga uppmaning, att betala hyran för första kvartalet på fixa morgondagen, så framt jag ej prefererade (artighetjen är fransysk) att med pick och pack ånyo anställa en upptäcktsresa kring stadens gator.
En obeskrifligt kulen novemberafton hade hunnit till sin åttonde timma, då, återkommen från ett sjukbesök, där jag kanhända — möjligtvis, något obetänksamt tömt min pung, jag välkomnades af denna ömma hälsning.
Jag putsade min sömniga och smala dank med fingrarne, och såg mig omkring i den lilla svarta kammaren, för hvars åtnjutande jag snart skulle se mig nödsakad att göra guld.
Diogenes bodde sämre, suckade jag med undergifvet sinne, i det jag drog ett haltande bord från fönstret, där blåst och regn ej höllo till godo att stanna utanför. Mina blickar föllo i detsamma på en präktig eldbrasa, blossande i ett kök, tantaliskt beläget midt öfver mitt blygsamma kyffe, där spisen just var det mörkaste af alltihop. »Kokerskor och kockar äro väl lottade bland de tjänande dödlige», tänkte jag, under det jag med hemlig begärelse att leka låna eld betraktade den frodiga dam, som, bland grytor och kastruller, stod i eldskenets gloria som en härskarinna, med eldtångsspiran majestätligt hvälfvande i det glödande riket.
En våning högre upp hade jag genom ett fönster, af ingen afundsam gardin förmörkadt, utsikt in i ett väl upplyst rum, där en talrik familj var församlad kring ett tebord, fullt med korgar och skålar.
Jag var stel af köld och fukt i hela kroppen; huru tomt det var i den delen, som kan kallas magasinet, talar jag intet om; — — men, »ack herre Gud», tänkte jag, »om ändå den vackra fröken, som där midt öfver räcker en kopp te och en korg så magnifika skorpor åt den tjocka herrn, som af mätthet knappast orkar resa sig från soffan, ville och kunde sträcka sin sköna hand litet längre bort... med tusen kyssar skulle den... fåfängt — ack, den mätta herrn tar koppen — han doppar och doppar sina skorpor så evigt långsamt... just att gråta åt. Nu klappar den söta flickan honom!... Jag kan undra om det är söta pappa själf eller onkel... eller kanske... Ack, den afundsvärde dödlige!... men nej, det är ju omöjligt... han är åtminstone fyratio år äldre än hon. Se det måste vara hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
