Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu var arresterad, för det han någon dag i samma
vecka rusat in i en bökarbod på Söder och slagit bodens
egare samt, till råga på brottet, äfven öfverfallit och
slagit stadsvakten, som infunnit sig, för att gripa
honom.
Men hvad frågade han numera efter muraren och
det onda, denne velat och ännu ville honomf hvad
frågade han efter tegelstenarne och murbruksbaljan,
som varit nära att petrificera honom till lik?
»Ack, hvad jag var för ett nöt,» ropade han för
sig sjelf, »som trodde att hon var död, att hon kunde
dö! . . . kan väl en engel dö! . . . Men att jag skulle
få se henne, höra henne tala och se hennes ögon . . .
hennes ögon! . . . Herre min Gud, hvad jag varit
lycklig, hvad jag haft roligt i dag!»
Han välsignade muraren, som velat döda honom;
han välsignade den hvassnäsige bokbindaren, som
dödat hans författareära, ty utom desse båda skulle han
ju icke hafva råkat henne! Och »den förskräcklige»
— »den förskräcklige», som gjort honom så många
bekymmer, så många drömfulla dagar och sömnlösa
nätter, hade ju i första rummet varit orsaken till bana
lycka, hans sällhet!
Han hade velat kasta »den förskräcklige» i Clara
sjö; nu ville han trycka honom till sina läppar. Men
— men hvar var då »den förskräcklige?» Han hade
honom ej mera i sina händer. Han letade, vände ut
och in på sina fickor. »Den förskräcklige» var borta,
försvunnen. Han erinrade sig, att han hade haft
manuskriptet i sin hand, när han stod vid kaleschen, vid
charen, hvari engeln satt. Men sedan visste han
ingenting om dess öde; men han visste ju icke heller till
sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
