- Project Runeberg -  Bannlyst /
Lotta Hedman

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

LOTTA HEDMAN

På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupe en ung kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom hela kupen. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas. Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv.

Hon ville inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var och vilket märkligt budskap hon hade att framföra.

- Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln, sade hon. Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet, där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt oppe i Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och arbetar pa en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att bli skygg för att visa mig ibland människor.

En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre tvång.

-Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv. Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor, så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan gräns.

Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru och hennes man, som satt i samma avdelning, följde med stor uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag från något missionshus, och de antog ett nästan andäktigt utseende.

-Och i min ungdoms år sträckte jag opp mina armar till Gud, fortsatte den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex eller på sin höjd tjugusju år gammal. Och jag frågade honom varför han gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i det sista har jag hållit opp att fråga. Jag förstår, att den lede härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.

Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men när hon inte märkte annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte hon:

-Och jag har undrat varför jag ska bo så högt oppåt norr, och varför jag alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan vill hålla till godo med?

Men nu undrar jag inte mer, för jag vet, att det är Gud, som har gjort det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo i en lappkåta och dra omkring med renar i obygden. Jag får vara glad, att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor

Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra bättre.

-Vad säger hon? mumlade man. Vem är det, som skriker, så att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till frälsningsarmen?

-För det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam fortfor den svartklädda. Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska uttyda Daniel och förklara Hesekiel och dra ut visdom ur Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, när andra går till dans och till gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar efter Guds mening då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela världen vet reda i.

Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge tillslutna läppar rör sig med eller mot hennes vilja.

-Och om vinternätterna, när klockan slår tolv och ett och hela Sverige har lagt sig till vila, och alla Ijus är släckta, och det stora, vita landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten. Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.

Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen, stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt anfall av vansinne.

-Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den vilda varghonan.

Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta av mitt brev, utan har skickat mig det tillbaka.

Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen ska det komma det IjuvIiga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel av alla män niskor ska omkomma i storkriget och att en tredjedel ska förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva kvar i Herrans tusenårsrike.

De med väldig kraft utslungade orden genomfor många av de Iyssnande som ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade med där uppe åt Haparandahållet.

-Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till konungen. Och jag skrev till honom och #de honom hur han skulle handla, för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid, och hur de ska få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.

Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli utsänt i världen, när ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och sagt mig vad jag har att gra, för det är en synd, som jag har begått, som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg söder ut.

Spänningen i kupen stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. "När ska kriget bli slut?" Många andra instämde. "När blir det slut? Vet ni det, så säg oss det!"

Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll Man skulle kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på försmäktande fångar.

Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet, arbetare, som såg den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå hotande framför sig, alla frågade med en mun:

-När slutar det? När ska det bli en ända på detta elände?

Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av sitt tal.

-Jag har skrivit det i mitt brev, ropade hon. Det ska bli bekantgjort, när jag har avplånat min synd och när Gud låter mitt brev komma ut i världen.

Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.

Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.

-Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten, sade den unga arbeterskan, om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av skrivandet.

Och jag lever i stort elände, fortfor hon. Jag är fattig och sjuk och ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med, och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.

Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande. Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den närmast sittande kunde uppfatta orden.

-Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv och att jag ska få leva kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den sista tredjedelen och att jag, som har varit uttagen till att förkunna dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden stråla av rättfärdighet.


The above contents can be inspected in scanned images: 85, 86, 87, 88, 89, 90

Project Runeberg, Fri Jun 21 00:40:28 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bannlyst/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free