Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa skymning, som rådde omkring honom.
Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning att bekänna.
"Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina skallar inknackade", tänkte han, i det han påminde sig några ord, som han hade yttrat under förmiddagens förhör, så skulle jag förstås inte neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte bliver något uppehåll i bedrövelsen."
Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik ut där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett barn, hyn hade bibehållit ungdomens Ijusa färgtoner med ett inslag av skärt på kinderna. Mustascherna var Ijusa och av anmärkningsvärd längd. Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för övrigt var vackra, de också, var obehagliga, med en blick, som än var envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn till hörn.
"Var och en efter sin art", tänkte den anklagade. "Med domare och allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas."
Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i eländiga luffarpaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar. Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp, då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan. Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att de var missnöjda med att han var där och att de önskade honom tusen mil borta.
"När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid, fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till endast tjugu år", tänkte den anklagade och var nu åter inne i det anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten, "så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära bättre. Man skulle själv göra samma misstag."
Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda gamla gick och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra. Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och framför allt förargade det honom, att de där gamla nu låg och missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben. Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?
Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov, kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var rätt kry trots sina sjuttio år. Och de var två emot en.
-Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig, bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill säga att sitta inne, mumlade den anklagade och påminde sig återigen några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under förmiddagens rannsakning hade riktat till den unga domaren, som ledde förhöret. Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det inte efter den regeln.
Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att Iyssna till det gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman höll emot. "Låt honom bara somna in först!" hörde han henne säga. Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma och att de fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en stackars vägfarande kan råka ut för.
Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade Ijudligt för att få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning, han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och blänkte i skenet av de sista eldbränderna, färdigt och till reds. Han, som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.
"Men", tänkte den anklagade, "det där är sådant, som man aldrig kan få en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför allt inte, när det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag inte sådant för mord. Om jag inte hade gått opp och knackat in skallen på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att utsätta människor för sådana frestelser."
För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett nöddråp.
Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad. Dels var torpet, där de två gamla låg och sov med var sitt yxhugg i pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.
Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var - det erkände han villigt - ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvä#gar.
Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för varje gång kände han sig allt mer och mer skuldlös. Om en stund, då dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av fånggev-ldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man, som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att bli lönnmördad.
Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande hållning. Såsom han hade lovat fängelseprüten, ville han alltid iaktta ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av rättfärdigheten utan också u# dess tjänare.
-Jag vill tala om för Lamprecht, sade den unga domaren, att i morgon faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna ett mildare straff.
Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.
-Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet, sade han. Jag har själv lärt mig att äblci r#K färdigheten, som är grundvalen för oss alla, den, som #i hsr att lita till. Och jag fattar, att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller ge fri en brottsling.
Under det att han sade detta, märkte den anklagde att domaren ett par gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kan vara nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.
Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt oberörd:
-Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför har jag här satt opp trenne punkter, som ni har att svara på. Notarien tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet, höll fram för den anklagade.
"Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?
Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?
Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor och att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?"
Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.
-Lamprecht har nu att begrunda detta, sade han. Lamprecht vet själv, att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.
Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.
-Lamprecht har förstått vad jag har sagt? sade domaren. Lamprecht har uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att bläck och penna ligger till reds här på bordet?
Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet. Därefter gick han tillbaks till britsen, kastade sig ner på den och slöt ögonen.
-Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht, sade domaren med samma lugn, som han hade visat hela tiden. Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.
Den anklagade svarade endast med en svordom.
Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna ögonen och se efter.
Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. "Den där pojken vågar inte utsäga en fällande dom", tänkte han. "Inte mot mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara på det. Vad skulle det tjäna till?"
Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de hade flera än en vägfarande på sitt samvete.
På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa 109 ur fängelset.
"Se där!" sade han inom sig och bröstade sig. "Nu vet man alltså hur man har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i tingshuset på förmiddagen. Man förstar vad tidningarna ska vara ivriga. Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet, att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man inte har bevis."
Han kände sig så trygg, att han började vissla,
Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra prövning inte hade varit alldeles utan gagn. "Hädanefter", tänkte han, "ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från grytbotten. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter. Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som vräker sig i sangen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, var
Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom: -Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.
Han slog upp ögonen. Den arbetsklädda mannen, som hade följt domhavanden in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade på den med fingret, medan han talade.
-Vad gör ni här? Vad är ni för en? röt den anklagade till, obehagligt överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte ha talat högt för sig själv?
-#, jag är just ingen alls, sade den arbetsklädde. Jag heter Sven Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad domhavanden att få stanna här inne och språka med er.
Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet. Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna människa. "Det är en sådan där, som går omkring och menar väl", tänkte den anklagade. "Nå, mig ska han inte komma någon väg med."
-Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där papperet! utbrast han.
-Å, säg inte nej strax från början i alla fall! sade Sven Elversson och såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. Ni förstår nog det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa femtusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att komma i besittning av femtusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv kan komma att förbruka dem.
Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas. Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.
-Vad tusan är det ni säger? bröt han ut.
-Jo, svarade Sven Elversson, det är sanning, att vi vill ge er den där summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig männidca, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni det bäst, när ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er och alla andra, om ni ville ta emot de femtusen kronorna och avge en frivillig bekännelse. -Om det så vore hundratusen! sade den anklagade.
Sven Elversson hade medan han talade, kommit den anklagade allt närmare och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.
-Säg inte det! sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och strök vänligt ner över den. Säg inte, att ni inte tycker, att femtusen kronor är en vacker summa och att det är en fullt tillräcklig summa för det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den, som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Femtusen är jämnt lagom.
-Jag kan inte begripa mig på er, sade den anklagade. Vad tror ni att jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?
-Tack för den frågan! sade Sven Elversson. Just detta var det, som jag ville tala med er om. Det har stått mycket om er i tidningarna den sista tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan ni begick ert första mord för en tjugutvå år sedan, och då ni blev lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död. Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka reda på henne. Sa snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag, tillade Sven Elversson med ett litet försagt tonfall, jag har just tyckt, att detta var något tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni frågade efter er dotter.
-Men vad i Herrans namn, frågade den anklagade, har jag med er att göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig tala om vad ni vill mig?
-Tack än en gång! sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd att väcka den anklagades misshag. Det där är frågor, som jag så gärna vill komma i tillfälle att svara långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra ggg om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.
På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur, skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan gallren.
Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger, länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig.-"Det är en sådan där, som går omkring och menar väl", upprepade han för sig själv. "Det är en människovän."
-Nu tror jag, att jag förstar en del, sade den anklagade. När ni fick veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.
Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.
-Tack! sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. De orden förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som ligger strax ovanför Knapefjords fiskläge, där vi nu befinner oss, och därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag att tänka på henne.
Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från hälen upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart, att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern, fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det bra och kunde bjuda honom ett hem.
Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig mitt i rummet.
-Är hon här? sade han. Jag vill se henne.
Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar på att hans befallningar ska åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.
-Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne, sade han ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, såsom ni nu språkar med mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet undertecknat.
Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade band på sig. Han slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att dölja sin rörelse.
-Jsg är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er, sade gästen. Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra. Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit opp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han ifrån henne. Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är vacker, lik er, med Ijust hår, och det blir väl någon annan, som tar hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så mycket som femtusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten stuga och bli ordentligt gift. Femtusen vore just lagom. Mer vore inte bra, mindre vore inte bra. Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken. Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga de femtusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.
Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade efter dottern. Hon var Ijus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt kanske härutanför i gången och väntade.
Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på Sven Elversson.
-Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju frikänd i morgon.
-Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordd, sade gästen, men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd. Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan komma att gå ur hand i hand. Femtusen nu, det vore en hjälp för henne. Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna. Den anklagade reste på sig.
-Tyst! röt han och stampade i golvet. Ni pratar så, att det går runt i huvudet på mig.
Hans gäst teg ögonblickligen.
Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som ingenting annat ägde än sin frihet, skulle för alltid offra den för dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något kanske, men så obetydligt. Offra, offra ! Det är inte så lätt att offra. Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?
-Jag ska göra som ni vill, sade den anklagade. Jag ska svara på de tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl, att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.
Sven Elversson såg verkligen bestört ut.
-Det hade jag inte väntat mig, sade han helt lågt.
-Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter, sade den anklagade hånfullt. Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.
-Men hon är er dotter. Det är ni, som hsr satt henne till världen, värjde sig Sven Elversson. Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord med henne.
-Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna, förklarade den anklagade. Det är något särskilt med er. Jag ville gärna ha er till min måg. Han skrattade stormande.
Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. "Jag förstår", tänkte han. "Den, som vill ha makt över andra, måste jämt vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre."
Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.
"Han vill komma undan", tänkte han. "Han vill ha mig att skylla på. Han är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom."
-Det ska få bli som ni vill, sade han kort. Om er dotter går in på det, ska hon få mig. Bara skriv!
Den anklagade tvekade.
-Jag får tacka på Julias vägnar, sade han. Men hur ska jag veta, att ni håller ord?
-Just det, ja, sade Sven Elversson. Det är en fråga, som jag väntade mig och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog, att på ett sådant här 9#110 finns det öron i väggarna. Det finns vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och skriv!
Den anklagade satte sig verkligen. på stolen vid bordet. Han fattade pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.
Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, när han hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där inte.
Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen färdig.
-Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på frågorna, sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.
Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor var besvarade med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin Lamprecht och sist en hel mening: "Jag skulle betjäna om jag var skyldig men det är jag inte."
-Ja, det här får ni inte de femtusen kronorna för, sade Sven Ellversson helt stillsamt.
-Nej, det vet jag, sade den anklagade, men jag får Julia gift med er. Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv, och jag har skaffat Julia en god man.
Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.
Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.
Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.
-Ja, det var detta jag kunde tro, sade han. Jag borde ha vetat vilken usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför skulle ni sticka ut ögonen på dem? frågade han häftigt.
-Stack jag ut ögonen på dem? ropade den ankiagade. Det är inte sant. Det har en annan gjort. När jag gick från dem...
Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot cellväggen.
-Tack ska ni ha! sade Sven Elversson torrt. Jag visste nog hur jag skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er bättre villkor.
I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.
-Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt, jämrade han sig. Låt det vara osagt! Ni narrade mig ju.
Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och ursäkter var ryckta ifrån honom.
-Ni vet, att här finns vittnen, sade Sven Elversson. Jag varnade er ju.
-Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna. Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.
Sven Elversson höjde rösten en smula.
-Jag river sönder det här papperet, sade han. Vi ska snart ha ett nytt här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag, att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlågga en frivillig bekännelse.
Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt. Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han bar i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första nattvardsgång.
Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern, länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några ögonblick sedan hade överlämnat femtusen kronor. Han beundrade hennes utseende. Hon var vacker, Ijus, med krusigt hår, och hon hade ett stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos honom i cellen, så länge han önskade.
Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom medlidande.
Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom
Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak
Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.
När Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de femtusen hade överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för en.
Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han hade fått hämnd.
Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den, som hade besegrat honom. Han kände, att de var av ett blod, och han älskade henne.
Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren, Iycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att älska och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för henne hade uppoffrat sin frihet.
Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina
tankar. Han utplånade den ur sitt minne. Han var en man,
som hade behov av att se sig själv i en vacker dager. E#n
gjorde redan upp en skön, rörande historia om hur han
endast för denna dotters skull hade bekänt och anropat
Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde,
skulle han komma att dikta på denna historia, och han
skulle tro på den, och den skulle uppehålla hans självaktning under de
svåra och långa år, som väntade honom.
