- Project Runeberg -  Bannlyst /
Grindstolpen

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

GRINDSTOLPEN.

Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i aftonglansen under honom.

Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av små mått.

Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stod i härlig blomning och täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.

Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.

Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.

Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha utmärkt förfäderna.

Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt sakta och betänksamt ner mot gården.

När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna, märkte han, att en man och en kvinna satt i den Ijumma, Ijusa vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord. Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu inte märkt honom.

Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan satt, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd och med smygande steg. När han hade hunnit så långt, att han fullkomligt tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och böjde varligt undan några grenar i häcken, så att han kunde se så mycket, som han önskade.

Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville Iyssna. "Sigruns och min hela framtid står på spel", tänkte han. "Det är nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som helst."

Till en början hade han dock ingenting annat att Iyssna till än en liten dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin hustru. Men när han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, där - han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det fattiga hemmet.

Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.

Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra böjningen pa nacken, varje rörelse av handen och armen under arbetet var honom välbekant.

"Hon lever! " sade han för sig själv och knäppte sina händer. "Det är verkligen sant, att hon lever."

Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma tillbaka till honom.

Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors sällskap bars för att håna dem, därför att de inte var som hon, den enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.

På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa den?

Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs ljudet av den läsandes röst

I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och skyndat fram till Sigrun. Men han lade band på sig. Nej, tänkte han. "Det får inte finnas kvar tvivel eller dmlsstanke mellan oss. För vår Iyckas skull måste jag förbli

-Vi ska inte läsa mer i kväll, sade Sigrun, då Sven Elversson hade slutat dikten. Jag har något att tala om för er.

Och hennes röst nådde till Iyssnaren bakom granrishäcken, full av livets klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.

Sven Elversson Iyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han bar huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna ödmjukheten som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom

-Ja, egentligen är det synd att en sådan här kväll sitta nerböjd över en bok, sade Sven Elversson. Det är bättre att språka.

Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och först när detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:

-Det är gjort nu, herr Elversson.

-Vad? frågade han helt bekymmerslöst. Är ert arbete redan färdigt?

-Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag har vistats under ert tak, det är nu gjort.

-Har ni

Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.

Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:

-Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han hit och hämtar mig.

-Kommer han hit? sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar. Den var svag och bortdöende.

-Ja, sade hon, jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag ska säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra om ni är glad.

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot jorden. Armarna sjönk slappt ner utmed kroppssidorna. Och när han nu besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.

-Visst är jag glad, fru Rhånge, sade han. Men det är alltför vänligt av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller, rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er mans vrede och för världens hårda dom och att jag har försökt inge er mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig av.

Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med hela sin själ. "Vad är sant, och vad är falskt härvidlag? undrade han. "Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!"

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten smula höjde på axlarna.

-Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.

-Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så, hördes Sven Elverssons milda stämma. Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den, som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så övertygad, sa fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.

Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en smula gäckeri i tonen, när hon svarade:

-Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig att vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över all gräns, fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. Av henne har jag sökt lära mig hur man ska älska.

Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.

-Hon var en god kvinna, sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. Vi höll mycket av henne, medan hon levde här ibland oss.

-Mor Thala har berättat mig en del om henne, sade Sigrun. Hon lär ha kommit ut till er på Grimön dagen efter den, då skolhuset brände. Hon ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.

Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.

-Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig hade snäst av någon annan. "Om jag komme och frågade er om ni ville bli min hustru", sa ni till henne rätt hånfullt, "så finge jag nog se hur högt ni satte mig." Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i ansiktet och reste sig genast. "Ni säger det där till mig på skämt och utan mening", sa hon. "Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle det vara den Iyckligaste dagen i mitt liv." När hon hade sagt detta, så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon var en god och högsinnad kvinna.

-Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad, sade Sven Elversson. Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville gifta sig med en sådan som jag.

-Mor Thala har sagt mig, fortsatte Sigrun, att det var hon, som rådde er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, och skötte om dem, tills det Iyckades er att finna någon anställning för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?

-Nej, sade Sven Elversson, jag tror, att hon försökte älska mig. Hon stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.

-Det var inte så, inte alls sa, sade Sigrun hastigt. Hon följde inte med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni Thorarensen.

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat.

-Vart vill ni komma? sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.

Sigrun Iyfte handen.

-Jag vill tala med er om er hustru, sade hon. I morgon ska jag vara borta, tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och stränga.

Mannen, som Iyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. "Det är mycket, som hon har gått igenom, sedan jag sist såg henne", tänkte han. "Hon har aldrig förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå emot henne."

-Låt oss säga, fortfor Sigrun, att er hustru förra hösten märkte tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig detsamma. "Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om henne", sa han.

Sven Elversson höjde händerna avvärjande.

-Varför ska jag höra detta? sade han. Hur kan ni tro, att jag ska erfara någon Iycka av att få veta detta?

-Jo, sade hon, det är alltid gott att veta, att man har varit högt älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma ämne som den hemvändande krigarn, som ni nyss läste om. Det är hon, ser ni, fortsatte Sigrun, som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att den låter sin egen kropp förintas.

Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de härliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på svar.

-Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr Elversson, heter "Sången till Sigrun". Och om det var för namnets skull eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta vem ni älskade.

Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men Sigrun hejdade honom.

-Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur en hustru kunde älska i livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är kärlek, som ända ner i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar, dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.

Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men fullkomligt avvisande:

-Det där är att tala som Lotta Hedman.

-Ja, sade Sigrun, jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? - Vad var det för en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varfor kunde inte heller Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först när jag hade vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen? Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat att föra till er den kvinna, som ni älskade?

Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod, att hon inte älskade honom.

Sven Elversson kände detsamma. Hans röst Ijöd beslöjad av rörelse, men den slog inte över i lidelsens tonfall.

-Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så! Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa, likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.

-Ja, sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration, nästan som skulle hon ha talat med en invånare från en annan värld, naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes, så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men hon trodde kanske, att någon Ijuvhet kunde vinnas för ert liv genom att ni fick lära mig hur ett liv ska levas. Inte sant, detta kunde också vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på Hånger som på en Iyckans tid.

Han skakade nekande på huvudet.

-Inte nu, sade hon, men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det, som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen. Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se, att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr. Vi ska bli Iyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för Iyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.

Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och grät.

-I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger, sade hon, ska jag tala om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.

Nu rätade han upp sig helt förfärad.

-Ska också han...

-Ja, sade hon, jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni förstår väl, att det inte mer far finnas mörker och hemligheter mellan oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång. Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.

Mannen, som Iyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne och som hon försökte trösta och inge mod nu, när hon skulle lämna honom.

Men när han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom reste sig en gammal grindstolpe.

Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av stöttor omkring den för att hålla den uppe.

Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hallet. Först var han övertygad om att det bara var en synvilla och att ingen stolpe fanns, sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en märkvärdighet.

Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma ögonblicket för att träda fram gått förbi.

Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Slgrun hade kastat sig in på ett nytt ämne.

- Är det möjligt, sade hon, att ni egentligen inte vet hur alltsammans tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att ni absolut inte kommer ihåg någonting.

Sven Elversson satt tyst.

-Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta, sade Sigrun, men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i morgon är jag borta!

-Naturligtvis var jag med om det, sade Sven Elversson, men jag var så sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det, som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag ju ihåg, att de hade tvungit mig att...

Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.

_ Ni inbillade er, att ni kom ihåg, sade Sigrun. Ni förstår väl, att det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.

- Jag har gjort det, sade han. Tänk inte annat!

-Jo, sade Sigrun, det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det. Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.

Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor enkelhet och med stort allvar:

-Jag förstår, att ni har varit mycket god emot mig i kväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.

Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra ämnet.

-Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter mönstret av ert.

-Vänta med det där till i morgon! bad han.

Hon reste sig upp.

-Gå inte än! Det är sista kvällen.

-Läs då en bit till ur Snoilsky!

Han öppnade boken, men lade ihop den igen.

- Det är för mörkt.

-Så läs något utantill! Läs för mig "Sången till Sigrun" av Bjarni Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.

Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.

- I morgon är jag borta, påminde hon med något oemotståndligt i tonen.

Han började verkligen läsa upp den isländska skaldens passionerade bön till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin boning i himlens Ijussalar. "Tro inte, att jag inte ville kyssa död brud!" läste han. "Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet på den svepta och likbleka!"

Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och fäste sina blickar på någon punkt borta

Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda, mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad lidelse strömmade ut i hans röst.

-Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster? Iäste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den kärleksstorm, som rasade inom honom.

Sigrun Iyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.

I stället var det vänt åt Iyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon, med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande känslor. Hennes ögon slöt sig i smärta, hennes händer vred sig om varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram orden.

-O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!

-Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor! läste Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. Kom vid midnatt, när månen höljer sig i stormmoln!

Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han såg Sigrun Iyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop.

-Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!

-Sjunk med snökall bårm till mitt hjärta, läste Sven Elversson med bristande röst, dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa min själ ur kroppens bojor!

Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen. Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han tillhörde en släkt, som inte talde orätt och förstod att hämnas.

Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden var lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.

Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.

Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom bakifrån och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta emot döden som en välkommen gäst.

Ett par farliga ögonblick förflöt. Då kom till den upphetsade en tanke, som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.

"Du har en gång Iyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade förgripit sig på en död, och du, som gjort detta, du vill nu förgripa dig på en levande."

Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman, att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod, som kunde få följder i oändligheters oändlighet?

När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade stått, var han borta.

Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den hade fallit utan ett Ijud och utan att lämna annat än sönderfallande stoft efter sig.

Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också, att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma, egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.

Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu svallade fram genom hans själ. Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.

Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu rätt älska detta det ädlaste och största och mest Iyckobringande av alla ämbeten.

Han var Iycklig denna Ijusa vårnatt, när han åkte ensam över ödsliga, magra, osköna bergsvidder ner mot sitt fattiga

Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets höghet och helighet - den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.

Nästa morgon såg Sigrun, när hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att hämta in boken.

Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och när hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul skinnpung.

Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.

Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon började gråta, full av skälvande rörelse.

På detta sätt fann henne Sven Elversson.

Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:

-Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal . Han har förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.

-Älskar mig? utbröt Sven Elversson. Älskar mig?

-Ja, sade Sigrun, Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig. Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska stanna här och bli din.

Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att det skulle ordnas med skilsmässan.

Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående natt hade hon för sista gången sett Hånger gården resa sig i all sin gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster och grindstolpen och allt det övriga.

Men plötsligen såg hon den gamla Iyfta sina händer mot himlen och hennes ansikte skina upp i glädje.

Och en röst hördes, som förkunnade:

- Hångerjättarna är lösta från sin förbannelse.

Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit och att gården aldrig mer skulle visa sig för henne.


The above contents can be inspected in scanned images: 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196

Project Runeberg, Sat Jun 22 23:59:35 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bannlyst/20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free