Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Värnlösa barn i österbottniska bondhem.
Av presidentskan Ester Stdhlberg.
Det är en frisk dag vid midtvintertid. Snön täcker gärdsgårdarna till
hälften eller ligger i jämnhöjd med dem. Man ser intet annat än ett enda
gnistrande snöfält, med enstaka gärdar eller byar här och där, en
vitskimrande slätt så långt ögat når. Jag färdas fram på denna slätt och
stiger ur släden än vid den ena, än vid den andra av de pietistgàrdar, vilka
tagit emot barn, som blivit värnlösa genom kriget.
Varför just till pietisternas gårdar?
För att jag vill förvissa mig om huru pietisterna ställt sig till de
värnlösa och huru de vardat dem. Då jag för ett år sedan genomreste samma
trakter, kom jag till den uppfatningen, att de värnlösas sak isynnerhet hos
dem blivit en samvetsangelägenhet. Men då mina inntryck den gången
måhända varit för mycket präglade av tillfällighten, ville jag nu närmare
tillse, om jag med fullt skäl kunde säga: pietisterna ha tagit emot
de värnlösa i sina hem på ett sådant sätt, att de kommit dem att
glömma sin hemlöshet. Må blott andra runt om i landet göra som de!
Där syns redan på långt håll en ljusmàlad gard med en enda lång
fönsterrad, ej med tvä, såsom man annars oftast brukar ha det i denna
landsdel. En björkallé leder från vägen upp till gården. Där bor en av
pietisternas förtroendemän, ordförande i denna sockens
kommunalnämnd, en framstående jordbrukare och en högtuppskattad man också
i alla andra jordiska värv, för att icke tala om den ställning han genom
sin enkla gudsfruktan intager bland sina meningsfränder.
Jag viker in i gården och är redan om en stund hemmastadd där.
1 den stora stugan går arbetet tyst och glättigt, som hos pietisterna i
allmänhet. Ett stort tråg fyllt med deg står i handkammaren invid och en
ung tjänarinna kavlar ut tunna hålkakor. En annan bär dem ut i stugan
och lägger dem försiktigt på för ändamalet uppstaplade brödhyllor. Två,
tre spinnrockar stå undanställda i ugnsvrån, men på kvällen skulle de
lyftas fram till lampskenet för att fylla rummet med detta stilla surrande,
vilket ljuder som en hemlivets och hemarbetets lovsång. På väggen
hänga några präktiga härvor mjukt och finspunnet strumpgarn, som
värdinnan breder ut på sina händer för att visa dem för mig, och hon
pekar på en hel mängd ull. som hänger på en stång i ugnsvärmen
för att torka. Här har man garn och här har man tyger, hemspunna och
hemvävda. Under hela krigstiden har degen jäst i detta stora tråg, och
man har bakat bröd av ren råg, och det har ej trutit med smör och fläsk
på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
