Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Husbonden är ljuslett och ser klok och vaken ut. Han här för en
stund begivit sig ut på ärenden. Värdinnan är mörk. med en hängande
fläta i nacken. Båda äro klädda i den kännspaka ,,skörtist"-dräkten. *i
Värdinnan ser till elden i den öppna spiseln, rör om soppan i den
puttrande grytan, snyter näsan på barnet och ställer Fram kaffekoppar på
bordet. Man ser på hennes ljusa ansiktsuttrykk, att hon uppbäres av en
inre kraFt — och källan till denna hennes kraFt är hennes godhet.
Barnet gråter på golvet, hon lyftar upp det på sin arm. hon vyssjar
det i sin breda famn och jollrar med det. tills det skrattar. Så går hon
in i kammarn, sätter sig i vaggan och öppnar för barnet sin skattkammare,
alltjämt småpratande:
— Skall vi nu äta vår frukost såhär, att den främmande tanten ser
det — skall vi det. säg? — Det har inte ännu blivit av att avvänja
henne, fastän hon ren fyllt året — då det nu är det allra bästa som finnes
— det allra, allra bästa som finnes.
Och barnet jollrar tillsvar och ser ur ögonvrån pä den främmande.
Och när det fått nog, är det ystert av glädje och kastar sig skälmskt och
överdådigt mot moderns barm, som redan täcks av den mörkbruna,
rak-skurna tröjan.
— Vad du har det bra, kära barn — vad du har det varmt! Om blott
alla hade det så som du!
— Ja — säger modern — ack, att blott tänka därpå! Barnen som
äro en så kära! — Och sen att föreställa sig, att man skulle vara
tvungen att avstå från dem och skicka dem till andra! Och ändå finnes det
många fall, då det är det bästa för barnet.
— Visserligen skulle vi här — fortsatte hon — försöka vårda dessa
hemlösa med kärlek. Barnet voro ju ej vårt eget barn, men det vore en
annan mors barn — och barn som barn — en god människa borde det
bli av varje barn.
Hon torkade ögat med ärmen och gick sedan till sina sysslor, och jag
såg henne vandra frän stugan till kammarn och frän kammarn till stugan
igen, stilla gnolande på en psalmmelodi.
Se, tänker jag för mig själv, i det jag följer henne med ögonen —
det är en verklig mor. hon älskar sitt eget barn ock kan också älska en
annans.
För ett par tre år sedan kom en tiggarflicka till gården med påse
på ryggen, långväga ifrån, vem vet var hon var hemma. Denna mor
nändes ej sända henne ut igen i kölden, hon hängde upp påsen på spiken
i stugan, tvättade flickan ren i bastun, gav henne mat och klädde henne
•) Pietisterna använda en egen mörk dräkt med korta, veckade skörten och ha
därför fått namnel skörtister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
