Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Det var denna sång, som oftare än någon annan ljöd från
pietisternas läppar under kriget, då de höllo rast eller marscherade ut.
Dess ord och rytm följde mig ännu, när jag satt i släden och for förhi
stilla och insnöade gårdar. Det är miltal mellan dem, som jag vill besöka,
och färden fortskrider långsamt i snöyran. Och min resa tar dagar och
nätter i anspråk.
Skymningen faller på och jag börjar längta hort från kölden och
mörkret in till en varm härd och till aftonens ro. Det glimmar redan
ljus i en fönsterruta, och jag tar in för natten i en stor gård, vars
fullvuxna barn jag lärt känna annorstädes, och som därför förefaller att vara
sen gammalt bekant.
Jag stiger in i en vacker stuga, som redan vid första anblicken liksom
är fylld av söndagsfrid. Hemvävda mattor på golvet, korta gardiner i
fönstren, bord, bänkar, stolar, skåp ljusmälade. Byrån har en antik
form, klockskåpet är ensamt i sitt slag. gjort med all möjlig
uppfinningsrikedom av farfars far; en gungstol står mitt pä golvet. Det fläktar en
sådan känsla av hemtrevnad emot en, att man önskar man kunde stanna
här i långa tider.
Detta är bondekultur, yttre och inre. Detta är verklig kultur, högre
än den, som mången gång gör sig bred i städerna. Gud ske lov, att vi ha
något av detta slag också här i landet!
Värdinnan kommer mig till mötes, och sedan jag framfört mina
hälsningar, slätar hon ut förklädet och beskärmar sig över att elden slocknat
i spiseln. Hade hon blott haft en aning om att det skulle komma
främmande ! I en handvändning bär hon in några torra vedklabbar. som snart
spraka på härden och sprida ut ljus och värme. Sen rostar hon kaffe på
elden, kokar det och bär omkring det på bricka. De andra ha alla dragit
sina stolar fram till elden, och den gamla högresta värden med den
vackra profilen gungar långsamt sin gungstol, och stilla och be-tänksamt
rör sig samtalet om världens gång.
Den värnlösa, en elva-års gosse, vänder bladen i en bok tätt vid
spiselvärmen, och en av de ljuslätta gårdsdöttrarna läser Juhani Ahos
„Pietister".
Långt borta är det bullrande livet. Närmaste järnvägsstation ligger
på milsvitt avstånd. Men folkskolan är nära med sitt bibliotek, på bordet
ligga de sista tidningarna, en månadsskrift och Suomen Kuvalehti*),
telefonen hänger på kammarväggen, och hästarna stampa i stallet. Intet
saknar man här.
") Den största finskspråkiga illustrerade veckotidskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
