Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - VIII. Om Kristi person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. II.
8. Om Kristi person. 512
förblifva i all evighet i sin natur
och sitt väsende.
Vi tro jämväl, lära och bekänna,
att såsom hvardera naturen
blifver uti sin natur och till sitt
väsende utan sammanblandning, ej
heller kan någonsin till intet varda;
alltså behåller ock hvardera
naturen sina naturliga och
väsentliga egenskaper och bortlägger
dem icke i all evighet, och att
den ena naturens väsentliga
egenskaper kunna aldrig blifva den
andra naturens.
Men vi tro lära och bekänna,
att naturligen, det är efter
naturens och dess naturliga väsendes
egenskap, vara allsmäktig, evig,
oändlig, allestädes närvarande,
allvetande äro verkligen den
gudomliga naturens egenskaper, som
aldrig i evighet kunna blifva den
mänskliga naturens väsentliga
egenskaper.
Men däremot att vara ett
lekamligt kreatur, hafva kött och blod,
vara ändlig och inskränkt; att lida,
dö, upp- och nedstiga, röra sig
ifrån ett rum till ett annat, hungra,
törsta, plågas af köld och hetta
och mera sådant, det säga vi vara
den mänskliga naturens
egenskaper, som aldrig blifva den
gudomliga naturens egenskaper.
Vi tro, lära och bekänna jämväl,
att numera, efter den en gång
skedda mandomsanammelsen,
hvardera naturen uti Kristus ej så
består af sig själf, att hvardera är
en afskild person eller att
hvardera gör en särskild person; utan
vi anse det så, att naturerna äro
sä förenade, att de göra allenast
en enda person, uti hvilken bägge
naturerna, såväl den gudomliga,
som den antagna mänskliga,
personligen äro förenade; så att
numera efter mandomsanammelsen
hör till hela Kristi person icke
allenast den gudomliga utan ock
den antagna mänskliga naturen,
och att Guds Sons person, som
är vorden människa, kan hvarken
utan gudomen eller mandomen
vara en fullkomlig person.
Fördenskull äro uti Kristus icke två
åtskilda utan en enda person,
oan-sedt att två åtskilda naturer
finnas uti honom utan
sammanblandning uti deras väsende och
naturliga egenskaper.
Vi tro jämväl, lära och
bekänna, att den antagna mänskliga
naturen uti Kristus icke allenast har
och behåller sina naturliga och
väsentliga egenskaper, utan att
hon jämväl genom den personliga
föreningen genom hvilken han är
med gudomen på ett obegripligt
sätt förenad, och sedan genom
härliggörelsen är upphöjd på
majestätets och kraftens högra hand,
»öfver allt det, som nämnas kan
icke allenast i denna världen utan
ock iden tillkommande». (Ef. 1: 21).
Men hvad detta majestät
vidkommer, till hvilket Kristus efter
sin mandom är upphöjd, så har
han icke då först undfått
detsamma, när han uppstod ifrån de döda
och uppfor till himmelen, utan
redan då, när han aflades uti
moderlifvet och vardt människa, då
nämligen, när de gudomliga och
mänskliga naturerna blefvo
personligen förenade. Men denna
personliga förening bör man icke så
förstå (som somliga den orätt
uttyda), såsom vore de tvenne
naturerna, den gudomliga och den
mänskliga, på sådant sätt förenade,
likasom man sammanfogar tvenne
bräder, så att de (realiter) i själfva
verket och sannfärdeligen icke
hade någon gemenskap med
hvarandra; ty detta är Nestorii och
Samosateni villfarelse och kätteri,
hvilka kättare (som Suidas3 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
