Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att om icke hjälp komme mig till del, skulle jag mista
mitt förstånd. Men just då kom den. Jag hörde fras
af kläder och såg upp, och där stod Edith Leete
framför mig. Hennes vackra ansikte var fullt af det
innerligaste deltagande.
"Hur är det med er, Herr West?" sade hon. "Jag
var här, då ni kom in. Jag såg, hur förfärligt
bedröfvad ni såg ut, och då jag hörde er stöna, kunde jag icke
hålla mig tyst. Hvad har händt er? Hvar har ni varit?
Kan jag icke göra något för er?"
Kanhända sträckte hon ofrivilligt ut sina händer
genom en åtbörd af medlidande. I alla händelser slöt jag
dem i mina egna och höll mig fast vid dem med samma
instinktiva rörelse, som nödgar den drunknande mannen
att gripa och hänga sig vid den lina, som kastas till
honom, innan han sjunker för sista gången. Då jag såg
upp i hennes medlidsamma ansikte och i hennes af
medömkan fuktiga ögon, upphörde det att gå rundt i min
hjärna. Den ömma sympatin från en medmänniska, som
vibrerade i den sakta tryckningen af hennes fingrar, hade
gifvit mig det stöd, jag behöfde. Dess lugnande och
stillande verkan var som kraften af ett undergörande
lifselexir.
"Gud välsigne er", sade jag efter några ögonblick.
"Han måste hafva sändt mig till er just nu. Jag tror
att jag skulle hafva blifvit vansinnig, om ni icke
kommit."
Hennes ögon fylldes af tårar.
"O, herr West", sade hon. "Hur hjärtlösa måste
vi icke förefalla er. Hur kunde vi lämna er så länge
åt er själf! Men det är förbi nu, är det icke? Ni
känner er säkert bättre?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
