Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
MAJA.
gång i slutet af maj kunde jag inte styra mej längre. Jag
tog henne om lifvet varsamt och vackert, som om hon
varit af glas, och lutade mina läppar mot hennes högra
ögonbryn ocli kysste henne där. När jag gjorde det, hvilket
jag för resten aldrig ångrar, så är det ju möjligt, att hon
räckte upp sitt hufvud, ty det var väl därför som mina
läppar viljelöst mötte hennes, i hvilka det heller inte var
just mycke’ större vilja än i mina. Och det kvittar. Jag
minns bara och skall ända till det ögonblick, då min själ
flyr, minnas att det där ögonblicket var det enda, under
hvilket jag varit säll och lycklig och stolt här i lifvet.
Det var ingen synd och ingen skam och intet brott i
den kyssen. Det var två varma barn, hvars läppar möttes
därför att det måste så ske, när vår och himmel tillåtit
kärlek växa och gro i deras hjärtan, alldeles som de låta
blommor slå ut i solljus under ljumma västanvindar.
När knopparna vuxit sig fulla och starka, så måste de
spricka och slå ut. –––––
Men så hade man sett oss vira armarna om
hvarandra, man hade sett våra oskyldiga läppar mötas, och det
var dumt och elakt och styggt folk, som sett det, folk, inom
hvilket ingenting godt kan gro. Ty det är med människorna
som med åkrarne: där skulorna och gödselhögen vräkas, där
växer ingenting annat än tistlar och nässlor, och där bränner
man sin fot och sin hand.
Nåja, det var jag, som drog Maja intill mig, det var
jag, som kysste henne. Och om Serafim eller den så
kallade Cherubim ställt sig emellan oss med sitt bart huggande
svärd, så hade jag gjort det ändå Och ängelen — det är
jag säker på — skulle gått åt sidan och lett och varit
nöjd, ty änglarna, de rena, le ju och glädjas, när
människobarn älska hvarandra.
Men hvarför kastade ej hädarne sina stenar på mej,
som hade tålt det och grinande stått emot det? Hvarför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
