- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
13. Mamsell Marie

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TRETTONDE KAPITLET.

Mamsell Marie.

Tyst, för all del tyst!

Det surrar över mitt huvud. Det måtte vara en humla, som kommer flygande. Nej, stilla bara! Känn en sådan doft! Så sant jag lever, är det inte åbrodd och lavendel och hägg och syren och pingstliljor. Det är en härlighet att erfara detta i den grå höstkvällen mitt inne i staden. Bara jag ställer fram den där lilla välsignade jordbiten för mina tankar, strax börjar det surra och dofta runtomkring mig, och jag flyttar helt oförmärkt in i ett litet fyrkantigt roskvarter, fyllt av blommor och skyddat av en ligusterhäck. I hörnen stå syrenbersåer med smala träbänkar, och runtom blomplanerna, som äro formade i hjärtan och stjärnor, gå smala gångar, beströdda med vit sjösand. På tre sidor om roskvarteret står skogen. Rönnen och häggen, som äro halvciviliserade och ha vackra blommor, stå närmast och blanda doft med syrenerna. Bortom dem stå några varv björkar, och sedan vidtar granskogen, den riktiga skogen, tyst och mörk och skäggig och stickande.

Och på fjärde sidan ligger en liten grå stuga.

Det roskvarteret, som jag nu tänker på, ägdes på adertonhundratjugutalet av gamla fru Moreus i Svartsjö, hon, som levde av att sticka täcken åt bönderna och laga deras gillesmat.

Kära vänner! Bland allt gott jag önskar er vill jag först nämna en täckbåge och ett roskvarter. En stor, ranglig, gammaldags täckbåge med nötta gängor och kantstötta trissor önskar jag er, en sådan, vid vilken fem, sex personer kunna arbeta på en gång, där man syr i kapp och tävlar om att få vackra styng på avigsidan, där man äter stekta äpplen och pratar och "reser till Grönland" och "gömmer ringen med förbehåll" och skrattar, så att ekorrarna borta i skogen falla huvudstupa till marken av förskräckelse. En täckbåge för vintern, kära vänner, och ett roskvarter för sommaren! Inte en trädgård, där man måste lägga ner mer pengar, än nöjet är värt, nej, ett roskvarter, såsom det hette förr i världen! Ni skulle ha ett sådant, som ni skulle kunna sköta med egna händer. Små törnrosbuskar skulle stå på toppen av de små jordkullarna och en krans av förgätmigej ringla fram runtom deras fot, där skulle den stora, flaxiga vallmon, som sår sig själv, komma upp överallt, både på gräslisten och i sandgången, och där skulle finnas en brunbränd torvsoffa, i vilken det skulle växa aklejor och kejsarkronor, både i sitsen och på ryggstödet.

Gamla fru Moreus var på sin tid ägare av många ting. Hon ägde tre glada och flitiga döttrar och en liten stuga vid vägkanten. Hon hade en samlad styver på kistbottnen, styva silkesschalar, rakryggade länstolar och kunskap i mångahanda, som är nyttigt att veta för den, som själv måste förtjäna sitt bröd.

Men det bästa hon ägde var täckbågen, som gav henne arbete året om, och roskvarteret, som gav henne glädje, så länge sommaren varade.

Nu är ock att berätta, att i fru Moreus' lilla stuga fanns en hyresgäst, en liten torr mamsell, omkring fyrtio år gammal, som bodde i ett gavelrum på vinden. Mamsell Marie, som hon alltid kallades, hade sina egna åsikter om många ting, såsom den gärna får, som sitter mycket ensam och låter sina tankar välva kring det, som ens egna ögon ha sett.

Mamsell Marie trodde, att kärleken var roten och upphovet till allt ont i denna sorgfyllda värld.

Varje kväll brukade hon, innan hon somnade, knäppa sina händer och läsa sin aftonbön. Sedan hon då hade läst Fader vår och Herren välsigne oss, slutade hon alltid med att be Gud bevara henne för kärleken.

- Det bleve bara elände av, sade hon. Jag är gammal och ful och fattig. Nej, måtte jag bara slippa att bli kär!

Hon satt dag efter dag uppe på vindskammaren i fru Moreus' lilla stuga och stickade gardiner och dukar i fjällstickning. Alla dessa sålde hon sedan till bönder och herrskap. Hon höll på att sticka ihop en stuga åt sig.

Ty en liten stuga på utsiktsbacken mittemot Svartsjö kyrka, det var vad hon ville ha, en stuga, som låg högt på en backe, så att man kunde se fritt och långt därifrån, det var hennes dröm. Men kärleken ville hon inte höra talas om.

När hon om sommarkvällen hörde fiolen ljuda från korsvägen, där spelmannen satt på gärdsgårdens stätta och de unga svängde om i polskedans, så att dammet yrde, då gick hon en lång omväg genom skogen för att slippa höra och se.

Annandag jul, när bondbrudarna kommo en fem, sex stycken för att bli klädda av fru Moreus och hennes döttrar, då de pryddes med kransar av myrten och höga kronor av siden och glaspärlor, med granna silkesskärp och bröstbuketter av hemgjorda rosor, och kjorteln kantades med girlander av taftblommor, då stannade hon uppe på sitt rum för att slippa se hur de utpyntades, kärleken till ära.

När flickorna Moreus sutto vid täckbågen om vinterkvällarna och det stora rummet till vänster i farstun strålade av hemtrevnad, när glasäpplena svängde och svettades borta i spiseln, upphängda framför den lagande brasan, när den vackre Gösta Berling eller den snälle Ferdinand, som hade kommit på besök, passade på att rycka tråden ur nålen för flickorna eller narrade dem att sy sneda styng och rummet genljöd av munterhet och glam och kurtis och tryckande händer möttes under täckbågen, då rullade hon förtretad samman stickarbetet och gick sin väg, ty hon hatade kärleken och kärlekens vägar.

Men kärlekens illgärningar kände hon, och om dem visste hon att förtälja. Hon undrade på att den ännu vågade visa sig på jorden, att den inte skrämdes härifrån av övergivnas klagan och förbannelser från dem, som den hade gjort till brottslingar, av veropen från dem, som den hade kastat i förhatllga bojor. Hon undrade på att vingarna kunde bära den så fritt och lätt, att den inte, tyngd av kval och skam, sjönk i namnlöst djup.

Nej, ung hade hon väl varit, hon som andra, men kärleken hade hon aldrig älskat. Aldrig hade hon låtit locka sig till dans och smek. Hennes mors gitarr hängde dammig och osträngad på vinden. Aldrig knäppte hon den till bleka kärlekskväden.

Hennes mors rosenträd stod i hennes fönster. Hon gav det nätt och jämnt vatten. Hon älskade inte blommorna, dessa kärlekens barn. Bladen hängde dammiga. Spindlar lekte mellan grenarna, och knopparna slogo aldrig ut.

Och i fru Moreus' roskvarter, där fjärilar fladdrade och fåglar sjöngo, där doftande blommor sände kärleksbud till svävande bin, där allt talade om den förhatlige, där satte hon sällan sin fot.

Kom så en tid, då Svartsjö församling lät sätta in en orgel i sin kyrka. Det var sommaren före det året, då kavaljererna regerade. En ung orgelbyggare kom dit. Han blev, även han, hyresgäst hos fru Moreus och blev inhyst, han ock, i ett litet gavelrum på vinden.

Så satte han då upp denna orgel, som har så underliga toner, vars förfärliga basunstämma alltemellanåt bryter fram mitt i en fredlig psalm - ingen kan veta varför och huru - och kommer barnen att gråta i kyrkan om julottan.

Att den unge orgelbyggaren var en mästare i sitt yrke, det må väl gärna betvivlas. Men en munter fyr var han, med solsken i ögonen. Han hade vänliga ord för en och var, för rik och fattig, för gammal och ung. Han blev snart god vän med sitt hyresfolk, ack, mer än vän.

När han om kvällarna kom hem från arbetet, höll han fru Moreus' garnhärva och arbetade vid de unga flickornas sida i roskvarteret. Då deklamerade han "Axel" och sjöng "Fritjof". Då tog han upp mamsell Maries trådnystan, hur ofta hon än tappade det, och satte till och med hennes pendyl i gång.

Han slutade ingen bal, innan han hade dansat med alla, från den äldsta frun till den yngsta tösen, och om en motgång drabbade honom, satte han sig vid sidan av den första kvinna han råkade och gjorde henne till sin förtrogna. Jo, det var en man, sådan som kvinnorna skapa i sina drömmar!

Det ska inte sägas om honom, att han med någon talade om kärlek. Men när han hade bott några veckor i fru Moreus' lilla gavelrum, voro alla flickorna kära i honom, och den stackars mamsell Marie visste, också hon, att hon hade bett sina böner förgäves.

Det var en sorgens tid och en glädjens tid. Tårar föllo på täckbågen och utplånade kritstrecken. Om kvällarna satt ofta en blek drömmerska i syrenbersån, och uppe i mamsell Maries lilla kammare knäpptes den nysträngade gitarren till bleka kärleksvisor, som hon hade lärt av sin mor.

Den unge orgelbyggaren gick där dock lika sorglös och glad och strödde ut leenden och tjänster bland dessa trånande kvinnor, som tvistade om honom, när han var borta vid arbetet. Och äntligen kom den dag, då han måste resa.

Skjutsen stod för dörren. Kappsäcken var fastbunden bakpå kärran, och den unge mannen tog farväl. Han kysste fru Moreus på hand och tog de gråtande flickorna i famn och kysste dem på kinden. Han grät själv över att nödgas resa, ty han hade haft en solig sommar i den lilla gråa stugan. Till sist såg han sig om efter mamsell Marie.

Då kom hon utför den gamla vindstrappan i sin bästa ståt. Gitarren hängde om hennes hals i ett brett, grönt siden hand, och i handen höll hon en bukett månadsrosor, ty i år hade hennes mors rosenträd blommat. Hon stannade framför den unge mannen, knäppte på gitarren och sjöng:

"Du reser ifrån oss. Välkommen igen!
Hör vänskapens stämma, som talar!
Var lycklig, och glöm ej en älskande vän
i Värmelands skogar och dalar!"

Därpå satte hon blommorna i hans knapphål och kysste honom mittpå munnen. Ja, och så försvann hon uppför vindstrappan igen, den gamla uppenbarelsen.

Kärleken hade hämnat sig på henne och gjort henne till ett spektakel för var man. Men hon klagade aldrig mer på honom. Hon lade aldrig mer bort gitarren och glömde aldrig mer att ansa om sin mors rosenträd.

Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess längtan.

- Bättre sorgsen med den än glad utan den, sade hon.

*

Tiden gick. Majorskan på Ekeby blev bortdriven, kavaljererna kommo till makten, och det hände sig, såsom nyss är omtalat, att Gösta Berling en söndagskväll läste upp ett poem för grevinnan på Borg och sedan av henne blev förbjuden att visa sig i hennes hus.

Det sägs, att när Gösta slöt förstudörren efter sig, såg han några slädar köra upp till Borg. Han kastade en blick på den lilla damen, som satt i främsta släden. Dyster, som stunden var för honom, blev den än dystrare vid den synen. Han skyndade bort för att inte bli igenkänd, men aningar om ofärd fyllde hans sinne. Hade samtalet där inne frambesvurit denna kvinna? Städse föder en olycka en annan.

Men betjänter skyndade ut, fotsackar knäpptes upp, fällar kastades undan. Vem hade kommit? Vem var den lilla damen, som reste sig i släden? Det var verkligen hon själv, Märta Dohna den ryktbara grevinnan!

Hon var den lustigaste och dåraktigaste av kvinnor. Världens glädje hade lyft upp henne på sin tron och gjort henne till sin drottning. Lekar och löjen voro hennes undersåtar. Spel och dans och äventyr hade kommit på hennes del, när livets lotter skiftades.

Hon var nu inte långt från sitt femtionde år, men hon var en av de visa, som inte räkna årens antal.

- Den, som inte kan lyfta foten till dans eller munnen till löje, sade hon, han är gammal. Han känner årens gräsliga börda, inte jag.

Glädjen hade ingen orubbad tron i hennes ungdoms dagar, men ombytet och osäkerheten ökade blott behaget i hans lustiga tillvaro. Majestätet med fjärilsvingarna höll den ena dagen kaffebjudning i hovdamernas våning på Stockholms slott och dansade den nästa i frack och knölpåk i själva Paris. Han besökte Napoleons fältläger, han for på Nelsons flotta på det blåa Medelhavet, han bevistade en kongress i Wien, han vågade sig till Bryssel på bal natten före ett ryktbart slag.

Och varhelst glädjen fanns, där fanns Märta Dohna, hans utvalda drottning. Dansande, spelande, skämtande, jagade grevinnan Märta världen runt. Vad hade hon inte sett, vad hade hon inte upplevat? Dansat omkull troner, spelat écarté om furstendömen, skämtat fram förödande krig! Munterhet och galenskap hade hennes liv varit och skulle alltjämt så förbliva. Inte var hennes kropp för gammal för dansen, inte hennes hjärta för kärleken. När tröttnade hon på maskerader och komedier, på muntra historier och vemodiga visor?

När glädjen stundom var hemlös i den till slagfält förvandlade världen, brukade hon för längre eller kortare tid dra upp till den gamla grevegården vid Lövens långa sjö. Likaledes hade hon dragit dit upp, när furstarna och deras hov hade blivit henne för dystra i den heliga alliansens tid. Det var under ett sådant besök, som hon hade funnit för gott att göra Gösta Berling till sin sons informator. Hon brukade trivas väl där uppe. Aldrig hade glädjen ett härligare rike. Där funnos sång och spel, äventyrsälskande män och sköna, glada kvinnor. Där fattades henne inte gästabud och baler, inte båtfärder över månbelysta sjöar, inte slädfärder genom dunkla skogar, inte heller hjärtskakande händelser och kärlekens sorg och smärta.

Men sedan hennes dotter dog, hade hon upphört att besöka Borg. Hon hade inte sett det på fem år. Nu kom hon för att se hur hennes svärdotter uthärdade livet uppe bland granskog, björnar och drivor. Hon höll det för en plikt att fara och se efter om inte den dumme Henrik hade pinat ihjäl henne med sin tråkighet. Nu skulle hon vara hemfridens blida ängel. Solskenet och lyckan lågo nedpackade i hennes fyrtio läderkappsäckar, lustighet hette hennes kammartärna, skämt hennes kusk, lek hennes sällskapsdam.

Och när hon sprang uppför trappan, möttes hon av öppna armar. Hennes gamla rum i nedre våningen väntade henne. Hennes betjänt, hennes sällskapsdam och kammarjungfru, hennes fyrtio läderkappsäckar, hennes trettio hattaskar, hennes necessärer och schalar och pälsar, allt kom så småningom in i huset. Det var bråk och larm överallt. Det slogs i dörrarna och sprangs i trapporna. Det märktes nog, att grevinnan Märta var kommen.

*

Det var en vårafton, en riktigt vacker afton, fastän man ännu inte hade hunnit längre än till april och isen inte hade brutit upp. Mamsell Marie hade öppnat sitt fönster. Hon satt uppe i sitt rum, knäppte på gitarren och sjöng.

Hon var så upptagen av gitarren och minnena, att hon inte märkte hur en vagn kom körande vägen fram och stannade vid stugan. I vagnen satt grevinnan Märta, och hon hade sin glädje av att se på mamsell Marie, som satt i fönstret med gitarren om halsen och, med ögonen vända mot himlen, sjöng gamla nötta kärlekskväden.

Till sist steg grevinnan ur vagnen och gick in i stugan, där de snälla flickorna sutto kring täckbågen. Hon var aldrig högdragen, revolutionens vind hade susat fram över henne och blåst in frisk luft i hennes lungor.

Hon rådde inte för, att hon var grevinna, brukade hon säga, men hon ville i alla fall leva det liv, som behagade henne. Hon hade lika roligt på bondbröllop som på hovbaler. Hon spelade komedier för sina pigor, när ingen annan åskådare var till hands, och hon medförde fröjd till alla sällskap, där hon visade sig med sitt lilla vackra ansikte och sitt svallande levnadsmod.

Hon beställde täcken av fru Moreus och berömde flickorna. Hon såg sig om i roskvarteret och berättade om sina äventyr på resan. Hon hade alltid äventyr, hon. Och till sist vågade hon sig uppför vindstrappan, som var fruktansvärt brant och smal, och uppsökte mamsell Marie på hennes gavelrum.

Där lät hon de svarta ögonen blixtra ner över den ensamma lilla människan och den melodiska rösten smeka hennes öra.

Hon köpte gardiner av henne. Hon kunde inte leva där uppe på Borg utan att ha gardiner i fjällstickning för alla sina fönster, och på alla bord skulle hon ha någon av mamsell Maries dukar.

Hon lånade sedan hennes gitarr och sjöng för henne om glädje och kärlek. Och hon berättade historier för henne, så att mamsell Marie fann sig förflyttad mitt ut i den lustiga, brusande världen. Och grevinnans skratt var en sådan musik, att de frusna fåglarna i roskvarteret började sjunga, när de hörde det, och hennes ansikte, som knappast var vackert mer, ty hyn var härjad av smink och det låg drag av rå sinnlighet kring munnen, syntes mamsell Marie så förtjusande, att hon undrade hur den lilla spegeln kunde låta det försvinna, när den en gång hade uppfångat det på sin blanka yta.

När hon gick, kysste hon mamsell Marie och bad henne komma upp till Borg.

Mamsell Maries hjärta stod tomt som de små svalornas bo vid jultiden. Hon var fri, men hon suckade efter bojor som en på ålderns dagar frigiven slav.

Nu började åter en glädjens tid och en sorgens tid för mamsell Marie, men inte lång, bara korta åtta dagar.

Grevinnan hämtade henne oupphörligen upp till Borg. Hon spelade komedi för henne och berättade om sina friare och mamsell Marie skrattade så, som hon aldrig hade skrattat förr. De blevo de bästa vänner. Grevinnan visste snart allt om den unge orgelbyggaren och om avskedet. Och i skymningen lät hon mamsell Marie sätta sig på fönsterpallen i det lilla blå kabinettet. Då hängde hon gitarrbandet om halsen på henne och fick henne att sjunga kärlekssånger. Sedan satt grevinnan och såg hur den gamla flickans torra, magra figur och lilla, fula huvud avtecknade sig mot den röda aftondagern, och hon sade, att den stackars mamsellen liknade en smäktande borgfröken. Men i varje sång talades det om ömma herdar och grymma herdinnor, och mamsell Maries stämma var den allra tunnaste stämma och man kan väl förstå, att grevinnan skulle ha sin glädje av en sådan komedi.

Så blev det bjudning på Borg, som naturligt var, när grevens mor var hemkommen. Och det gick muntert till som vanligt. Sällskapet var dock inte stort. Det var endast socknebor inbjudna.

Matsalen låg på nedre botten, och efter supén hände det, att gästerna inte drogo uppför trapporna igen, utan slogo sig ner i grevinnan Märtas rum, som lågo där innanför. Så fick grevinnan fatt i mamsell Maries gitarr och började sjunga för sällskapet. Hon var en lustig dam, grevinnan Märta, och hon kunde härma alla människor. Nu fick hon den idén att härma mamsell Marie. Hon vände ögonen mot himlen och sjöng med en tunn, skrikig barnröst.

- Å nej, å nej, grevinna! bad mamsell Marie.

Men grevinnan hade roligt, hon, och de flesta kunde inte låta bli att skratta, fast de nog tyckte, att det var synd om mamsell Marie.

Grevinnan tog en handfull torra rosenblad ur en potpurrikruka, gick under tragiska åtbörder fram till mamsell Marie och sjöng med djup rörelse:

"Du reser ifrån oss. Välkommen igen!
Hör vänskapens stämma, som talar!
Var lycklig, och glöm ej en älskande vän
i Värmelands skogar och dalar!"

Sedan strödde hon rosenbladen över hennes huvud. Människorna skrattade, men mamsell Marie blev vild av vrede. Hon såg ut, som om hon hade kunnat riva ögonen ur grevinnan.

- Du är en dålig kvinna, Märta Dohna, sade hon. Ingen hederlig kvinna borde umgås med dig.

Grevinnan Märta blev ond, hon med.

- Ut med sig, mamsell! sade hon. Jag har haft nog av hennes galenskaper.

- Ja, jag ska gå, sade mamsell Marie, men först ska jag ha betalt för mina dukar och gardiner, som du har satt upp här.

- De gamla trasorna! utropade grevinnan. Vill hon ha betalt för de gamla trasorna! Ta dem med sig! Jag vill aldrig se dem mer! Ta dem genast med sig!

Därpå kastade grevinnan åt henne dukarna och slet ner gardinerna, ty nu var hon i fullt raseri.

Nästa dag bad den unga grevinnan sin svärmor, att hon skulle försona sig med mamsell Marie, men grevinnan ville inte. Hon var trött på henne.

Grevinnan Elisabet for då åstad och köpte av mamsell Marie hela lagret av gardiner och satte upp dem i övre våningen. Därav kände sig mamsell Marie åter upprättad.

Grevinnan Märta skämtade mycket med sin svärdotter över hennes kärlek till fjällstickning. Hon kunde också gömma sin vrede, bevara den frisk och ny i åratal. Hon var en rikt begåvad varelse.


The above contents can be inspected in scanned images: 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205

Project Runeberg, Sat Jul 29 18:36:36 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free