- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
101

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mantiska sträfvandet att raed ord återgifva musikaliska
stämningar k Men det finnes ej, så vidt jag känner, i
någon literatur en redogörelse för andan i ett musikaliskt verk,
hvilken kan uthärda en jämförelse med alt det i detta
djupsinniga och liänryckta loftal, som ej är en abstrakt estetisk
teori, utan en omskrifning och öfversättning af musiken.
Jag skall såsom exempel fästa uppmärksamheten på det,
som där säges om ouvertyren, just emedan jag omöjligt kan
sätta den så högt, som Kierkegaard gör det, och emedan
jag är öfvertygad därom, att de flesta musikkännare äro
eniga i att finna den mindre betydande, i alla händelser
långt mindre förträfflig, än han gör det. Men det går
med den så, som jag förut sagt: ehuru han öfverdrifver
sitt ämnes proportioner i förhållande till omgifningarna, ser
han dess inre proportioner rätt.

»Ouvertyren börjar med enstaka, djupa, allvarliga,
enformiga toner; då ljuder först oändligt långt borta ett
tecken, hvilket dock, som om det kommit för tidigt, genast
återkallas, till dess man senare hör allt djärfvare och
djärf-vare, allt fullare och fullare denna stämma, som först listigt,
kokett, och dock liksom i ångest, slapp med in, men ej
kunde tränga igenom. På samma sätt ser man ofta i
naturen horisonten mörk och molndiger; för tung för att bära
sig själf, hvil ar den på jorden och gömmer allt i sin mörka
natt; enstaka, ihåliga toner höras, dock ej upprörda, utan
som ett djupt mummel för sig själf — då ser man vid
himlens yttersta gräns, fjärran vid synranden en blink; den
ilar snabt längs jorden, i ett nu är den förbi. Men snart
visar den sig igen, den tilltar i styrka, den upplyser för
ett ögonblick med sin flamma hela himmelen, i nästa
ögonblick är horisonten ännu mörkare; men snabbare, än mer
i glöd blossar den upp; det är, som miste mörkret själf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free