Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN METAFYSISKA FILOSOFIENS BETYDELSE FÖR RELIGIONSVETENSKAPEN 147
Uppenbarligen har Kant sålunda icke ansett som sin
uppgift att förinta och utrota metafysiken, utan blott att
avslöja dess falska anspråk och bringa den till
självbesinning. Hans uppfattning skulle kunna återgivas så:
metafysiken lär oss icke att känna tillvaron i dess innersta grund,
men den är dock grundad i vårt innersta väsen och
avspeglar dess beskaffenhet. Vi befinna oss därför i fullkomlig
överensstämmelse med Kant, när vi rörande metafysikens
betydelse uppställa följande tes: dess betydelse ligger ej däri,
att den avslöjar tillvaron, utan däri, att den avslöjar vårt
eget väsen.
Kants "kopernikanska omvälvning", som är
grundtanken i hela hans filosofi, består däri, att han icke, såsom
filosofia vulgaris, låter våra begrepp rätta sig efter föremålen,
utan i stället låter föremålen rätta sig efter våra begrepp.1
En omedelbar följd därav är, att den teoretiska filosofiens
intresse överflyttas från ontologien till kunskapsteorien;
subjektet intager objektets plats såsom filosofiens
huvudföremål. På alldeles samma linje ligger den ovan angivna
förändringen i metafysikens ställning, också där är det fråga
om en analog förskjutning av tyngdpunkten från objektet
till subjektet. Den gamla metafysiken påstod sig ur tingen
själva (objekten) kunna utlyssna det för dem grundläggande,
för oss har den i stället den betydelsen, att den hjälper oss
att avlyssna själen (subjektet) dess dallringar i förhållande
till den tillvaro, gentemot vilken den ser sig ställd. Vi
kunna icke längre hysa några förhoppningar om att
metafysiken skall kunna lära oss att förstå tillvaron sådan den
i sig är, vi vänta icke av den, att den skall kunna giva
oss verkligheten i våld, men däremot vänta vi av den, att
den hos oss själva skall framkalla en stämning, vari den
kalla verkligheten kommer oss närmare, vari den åtminstone
synes oss mindre främmande och mera gripbar. Dess
betydelse ligger sålunda däri, att den skänker en renad
grundstämning gentemot tillvaron.2
1 Kritik d. r. V., sid. 18.
2 G. Simmel: Kant, 1904, sid. 2 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
