- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 27 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                   Apostlagärningarna, 27 Kapitlet

                 Paulus skickas såsom fånge till Rom,
                  lider skeppsbrott, bliver räddad.

  1.  När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
      Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
      namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
      >Apg. 25,12.
  2.  Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
      anlöpa provinsen Asiens kuststäder.  Så lade vi ut, och vi hade
      med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
      >Apg. 19,29. 20,4. Kol. 4,10.
  3.  Dagen därefter lade vi till vid Sidon.  Och Julius, som bemötte
      Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
      och åtnjuta deras omvårdnad.
      >Apg. 24,23. 28,16.
  4.  När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
      vinden låg emot.
  5.  Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
      Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
  6.  Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
      skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
  7.  Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
      knapp nöd inemot Knidus.  Och då vinden icke var oss gynnsam,
      seglade vi in under Kreta vid Salmone.
  8.  Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
      en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

  9.  Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
      begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan
      förbi.  Paulus varnade dem då
      >3 Mos. 16,29. 23,27 f.
 10.  och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
      vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
      skepp, utan ock för våra liv.»
      >2 Kor. 11,25 f,
 11.  Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
      det som Paulus sade.
 12.  Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
      av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
      man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
      skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
      över vintern.
 13.  Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
      målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

 14.  Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
      från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
 15.  Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
      vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
 16.  När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
      fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
 17.  Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
      nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet.  Och då de fruktade att
      bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
      skeppet så driva.
 18.  Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
      dagen därefter en del av lasten över bord.
 19.  På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
 20.  Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
      och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
      räddning.

 21.  Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
      upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
      icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
      vedervärdigheter och denna olycka.
 22.  Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
      skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
 23.  Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
      också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
      >Apg. 23,11.
 24.  'Frukta icke, Paulus.  Du skall komma att stå inför kejsaren; och
      se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
 25.  Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
      Gud, att så skall ske som mig är sagt.
 26.  Men på en ö måste vi bliva kastade.»
      >Apg. 28,1.

 27.  När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
      havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
      närmade sig något land.
 28.  De lodade då och funno tjugu famnars djup.  När de hade kommit
      ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
      famnars djup.
 29.  Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
      kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
      efter att det skulle dagas.
 30.  Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
      skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
      ankaren ifrån förskeppet.
 31.  Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
      stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
 32.  Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
      den fara.

 33.  Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
      sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
      och förblivit fastande, utan att förtära något.
 34.  Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
      förhjälpa eder till räddning.  Ty på ingen av eder skall ett
      huvudhår gå förlorat.
      >Matt. 10,30. Luk. 12,7. 21,18.
 35.  När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
      allas åsyn och bröt det och begynte äta.
      >Joh. 6,11.
 36.  Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
 37.  Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
      personer.
 38.  Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
      vetelasten i havet.

 39.  När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
      en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
      skeppet driva upp på denna.
 40.  De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
      havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
      vinden och styrde mot stranden.
 41.  De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det.  Där
      fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
      begynte brytas sönder av vågsvallet.
 42.  Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
      fly undan simmande.
 43.  Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
      deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
      i vattnet och söka komma i land,
 44.  och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
      plankor, andra på spillror av skeppet.  Så lyckades det för alla
      att komma välbehållna i land.

[1]  Se Fastedagen i Ordförkl.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_27.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free