Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Böckerna och vi. Föredrag vid bibliotekskursen i Örebro den 9 januari 1918
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från spänningens ståndpunkt kan emellertid läsaren utvecklas till en estetisk
ståndpunkt. Boken vädjar till ens skönhetssinne, man njuter av det
konstnärliga i den. Vi bär ju alla en skönhetslängtan inom oss — slumrande eller
vaken, medveten eller omedveten, den finns där dock. Låt oss gå tillbaka till
Kongsemnerne! Ett drag, som just vädjar till det estetiska sinnet hos oss, är
t. ex. den utomordentliga kontrasten mellan biskopens dödsscen i all dess skräck
och den omedelbart därpå följande scenen, där drottning Margrete sitter
knäböjande vid vaggan och sjunger vaggvisan för kungsbarnet:
»Nu løftes laft og löfte
til stjernehvælven blå;
nu flyver lille Håkon
med drømmevinger på.»
Det är att från ondskans diaboliska värld och dödens fasa med ens flyttas
in i ljus och ro. — Eller de underbara samtalen mellan Skule och Jatgeir
skald, då denne berättar, hur han fick sorgens gåva och så blev han skald.
Det ligger något omedelbart suggererande i de blotta orden, vari Ibsen här har
klätt sina djupa tankar. Under mina uppväxtår hörde jag ofta uttrycket »vackert
språk» som ett beröm om en bok. Man tyckte inte det var något särskilt med
boken kanske, men där var vackert språk. Nu hör jag det uttrycket sällan.
Det är ett framsteg i smak, om vi har kommit därhän, att vi inte längre
betraktar »vackert språk» i och för sig som en förtjänst. Dess förtjänst ligger i att
ordens skönhet är ett uttryck för eller rättare sagt ett med det inre, som de
skall återge. Att de suggererande orden kommer oss att ana en inre realitet.
Formens förtjänst ligger i dess sammanvuxenhet med innehållet. Men
naturligtvis är formens skönhet ett värde. Rytmen, ordklangen, ordvalet i t. ex.
lyrisk poesi, hur kan de inte göra levande för oss verkligheter, som vi utan
dem aldrig skulle kunna känna så starkt! Och man kan rent av gå och känna
sig lycklig över ett uttryck. — Det är naturligtvis framför allt i dikten på vers,
som det estetiska behaget för oss är till finnandes. Och i all synnerhet i
lyriken. Där konkurrerar spänningen inte med det, och där är ju den renodlade
stämningens rike. Här har vi en högre ståndpunkt än blott och bart
förströelsens eller spänningens. Nu har läsaren nått fram till skönhetsglädje över
dikten.
Men även det intresse, som ligger i spänningen, kan fördjupas och förädlas.
Vi dröjer vid Kongsemnerne ännu. Händelseförloppet fängslar fortfarande —
den utomordentliga scenen vid biskopens dödsbädd t. ex. förlorar aldrig sitt
tag — men här kan tillkomma en mer så att säga förfinad spänning: det
psykologiska intressets. I detta drama möter oss två kontrastgestalter: Håkon och
Skule. Håkon — lyckans, segerns, trosvisshetens förkroppsligade hjälte. Sådan
står han för oss redan i sina första ord. Dramat börjar ju med att folket är
samlat utanför kyrkan, och därinne är Håkons mor för att med järnbörd bevisa,
att hennes son är kungaättling. Håkon och hans män bildar en grupp för
sig, Skule och hans män en annan. Alla väntar i högsta spänning —
järnbörden skall svara om Håkons kungabörd. Hans hirdpräst griper honom om
armen:
»Bed til Herren din Gud, Håkon Håkonssøn.»
Håkon svarar:
»Behöves ikke; jeg er viss på ham.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:10:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1918/0011.html
