Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBLIOTEKSNOTISER
Västerviks stadsbibliotek kunde för någon tid sedan fira sitt 25-årsjubileum och har
med anledning härav utsänt en synnerligen tilltalande utstyrd minnesskrift, redigerad av herr
Helge Åkerman. I denna minnesskrift kan man finna många intressanta drag till belysande
av utvecklingen på biblioteksområdet i en svensk mindre stad under nära ett sekel. Det
påpekas till en början att Västerviks biblioteks anor gå nära hundra år tillbaka. Dess första
föregångare, »Stadsboksamlingen i Westervik» började sin verksamhet år 1859. Första året
bestod biblioteket av 117 band, mest gåvor. Blott »Läsning för folket» inköptes under året.
Ytterst obetydligt av beståndet var skönlitteratur — biblioteket var avsett att sprida »nyttiga
kunskaper». Biblioteket stagnerade emellertid. Källorna flyta också sparsamt. Kort efter
sekelskiftet beklagades i stadsfullmäktige bokurvalets »ensidighet» och »undermåliga kvalitet».
Till stadens eget bibliotek kommo ett par privata lånebibliotek. Det ena karakteriseras
efter den kända författarinnan Ada Rydström i följande ordalag, som ge en karakteristisk bild
av en äldre nu nästan helt försvunnen typ av boksamlingar.
»Mamsell Ulla Westermarck bodde hos sin bTor Per och hans hustru Malin i en liten
hörngård långt uppe på Storgatan. Lång, pryd, sipp, med lutande gång på klacklösa skor,
var hon vanligen klädd i rostbrun ’port de chevre’-klädning och svart merinoskofta eller
man-tilj med sniljfransar. Över sitt nedkammade vågiga hår bar hon ett par svarta rosetter.
Lånbibliotekets böcker voro icke uppradade på hyllor utan lågo högvis i undangömda
hörn. Besökaren möttes i dörren av värdinnan, som där till den lånsökande räckte sin
handskrivna katalog, bunden i hemsydda gråpapperspärmar. Under varje författares namn stodo
hans verk uppräknade med rum lämnat för nya. Men när en författare var död, skrev Ulla
genast med sin egendomliga, knyckliga stil det ordet Död och använde hans tomrum för ny
författare.
Ingen mannamån visades, utan alla hade tillgång till hennes bokskatter. Bokens tjocklek
och dess läsetids längd bestämde kostnaden för lånet. Men som i besittning av högre vetande
och en sitt släktes uppfostrarinna, varnade Ulla sina kunder att läsa för fort — ’därav blir
ingen behållning, ingen behållning’. Särskilt hade hon omsorg för barn och ungdom. Det
var inte värt att de själva ville välja i Ullas katalog, föll valet inte mamsell Ulla i smaken,
sade hon blott: ’Den eller den boken är utlånad till en sjöfarande och det står’ (med en
liten suck) ’i Guds hand om jag mera får tillbaka boken.’
En vetgirig flicka försökte få låna ’De sju dödssynderna* av Eugene Sue, men fick aldrig
mer än boken om ’Fråsseriet’, ’ty det är oskyldigt, barn’.
En i Västervik bosatt sotarmästare var synnerligen förtjust i att läsa ’romanböcker’, men
de böcker han lånat återkommo mer än vanligt svarta och rundhörnade. Den lika godhjärtade
som kloka Ulla stiftade då en särskild lag för sotaren. Han fick låna hennes böcker och det
till halva priset, men han måste först högtidligt lova att vända bokbladen med — syl! Och
den lycklige svartkonstnären läste sålunda ’Den vandrande juden’ för fyra skilling och ’Greven
av Monte Christo’ för 6 skilling.
Med tiden blevo mamsell Ullas böcker allt trasigare, men de klistrades och syddes ihop
till det bästa. Fattades det ett blad här och där, sydde Ulla dit ett dylikt, varpå hon ur
minnet eller i brist därpå ur fantasien själv nedskrev en följdriktig och passande text. Oftast
var det slutbladet som saknades, men då klistrade hon dit en lapp med ’allt väl i slutet’,
’slutet gott’ eller kanske ’till läsarens glädje utföll allt väl’.
Så ofta den ovannämnda ’vetgiriga skolflickan’ själv hade en slant eller fick lov av sin
mamma, gick hon till mamsell Ulla och fick boklån, men då hon redan två gånger fått läsa
om: ’Vida, vida världen’ och ’Lykttändaren’ m. fl. sedelärande flickböcker samt uppmanades
’draga’ dem för tredje gången, hade hon fått nog av de bokskatter, som valdes för hennes
räkning.»
Är 1880 tillkom ett bibliotek tillhörigt Västerviks arbetareförening. Därpå följde ett par
godtemplarbibliotek. 1906 startades så stadens arbetarbibliotek, med herr Algot Johansson
som bibliotekarie. Det var trots ringa bokbestånd det bäst skötta av stadens bibliotek. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
