Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sven Rinman: Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
SVEN RINMAN.
skumbekransad och ljusomspunnen,
ständigt letad men aldrig funnen,
drömmarnas höga ö.
Han dröjer vid tanken på preexistensen, själens föruttillvaro, och den
dunkla, obeskrivliga känslan av igenkännande inför något av skönhetens rena
budskap. Hans tröst är, att allt det nattsvarta i denna världen med den skall
förintas,
då för ett obekant Nytt, ett oanat Annat skall falla
rymder och solar och jord, vintergator och allt.
Denna period av världsflykt i Hemmers diktning karakteriseras alltså av
en utpräglad skönhetsdyrkan, som vars motto man kan betrakta versraden:
Allting är förgängligt. Blott skönheten består.
Men denna metafysiska skönhetsdyrkan hade ett par luckor. Den gav plats
för en oemotståndligt rikt strömmande mänsklig känsla (»Över en vagga»), och
den lyckades å andra sidan ej förhindra smärtan och oron att göra sig hörda
(»Brunnen»). De onda minnena från 1918, som skalden sökte undfly i
självska-pade skönhetsvärldar, ha legat och grott i det fördolda. Romanen »Onni
Kokko» (1920) är en första brännpunkt för stridiga tendenser. Den är
egentligen avsedd att vara en fosterländsk berättelse från frihetskrigets dagar, en
rörande historia om den tappre lille pojken, som var så arg på ryssen, att han
gick ut och slogs på den vita sidan. Men den innehåller ett element, som
närmare besett spränger sönder den patriotiska helhetsbilden. Det är berättelsen
om kapten Kärrs lidande och död. Intressets tyngdpunkt är koncentrerad till
de sidor, där denne till det yttre så järnhårde knekt, berusad och fullständigt
nedbruten, utgjuter sitt hjärta för en oreflekterat och hjärtligt hatande kollega.
Han har tagit sig orådet före att börja reflektera över vad som försiggår, och
då är han såld. Hans bror har blivit ihjälpinad av det röda slöddret, men själv
finner han till sin häpnad, att han inte vidare hatar någon. »Det finns bära
ett ord i språket för allt som sker: misstag!» Allting har slocknat: »Bröder
är vi i samma fördömelse, de röda och vi.»
I »Anteckningar om Tolstoj» (Nya Argus 1929) skriver Hemmer:
»Somliga påstå att det omkring trettioåret finnes en särskilt farlig zon, där man lätt
seglar vilse i tomhet och går under i förtvivlan. Det är ju då som den
ungdomliga livsberusningen tar slut för de flesta, och man ser sig kring efter
trofastare värden. — Men mycket beror på hur denna kris genomgås.» I denna
zon befann sig Hemmer själv i början av 1920-talet, och vittnesbörden finnas i
diktsamlingen »Skärseld» (1925). Den betecknar en ny fas i Hemmers
utveckling, en fas, som framför allt kännetecknas av spänningen mellan det estetiska
och etiska, mellan skönheten och godheten. »Skärseld» har den rikaste och mest
omfattande känsloskalan av alla Hemmers diktsamlingar. Där finnas
soldruckna italienska naturhymner (»Morgonbad i strandruinen», »Solvisa i bergen»),
där finns också känslan av vanmakt inför livets outtömliga rikedom. Den
kommer fram i den sista av de nyssnämnda dikterna men framför allt i »Ode till
mångfalden» (temat återkommer i ett avsnitt av Selanders »En dag»). Här
har skalden gett ett monumentalt uttryck åt den allfamnande livshunger, som är
en så äktromantisk egenskap. Men samtidigt ställs denna livshunger i etisk
belysning och ter sig då som olycksbådande splittring. Det sker i dikten »För
litet samvete»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
