- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
222

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Se på mig! återtog Hård. Se på mina stympade
fotter! Tror du, att jag icke känner harmen bränna i mitt
bröst lika skarpt som du? Tror du icke jag till fullo inser
den skam, som öfvergår oss? Och ändå vill jag lefva.
Och det skall du också göra.

Slutligen lät Buss öfvertala sig och bindlarne omlades.
Sedan förmådde Hård honom att taga in af den lugnande
dryck, som fältskären kvarlämnat hos honom. Febern
försvann och Buss tänkte icke mer på att dö.

Under tiden hade hären blifvit uppställd för att gifva
sig fången åt ryssarne. Så fort Menschikow fått veta, att
Lewenhaupt gått in på tsarens villkor, hade han sändt
några rytteriregementen till svenskarne för att mottaga deras
vapen. Själf lägrade han sig med den öfriga hären inom
synhåll på höjderna.

Tysta redo de svenska skvadronerna mot fienden. I
officerarnes och många af knektarnes ansikten tecknade sig
en hopplös sorg. De ryske befälhafvarne hälsade de
besegrade, och led efter led redo de svenske ryttarne fram
och kastade sina vapen för fiendens fötter.

Så blef det fotfolkets tur. Regemente efter regemente,
gamla ärofulla regementen med stolta minnen från Karl IX:s,
Gustaf II Adolfs, Karl X:s, Karl XI:s och icke minst deras
egen konungs segerrika fälttåg, marscherade fram och lade
ned sina gevär framför fienden. Långsamt skred tåget som
om det gått mot grafven. Och det var ju också en graf
de funno där: det svenska storhetsväldets och de svenska
krigarbragdernas djupa graf.

Sist kommo de sjuke och sårade. Det var en samling
män, stympade på alla möjliga sätt, men med trots och
bistert hat i blickarne.

Förvånade betraktade de de ryska ryttarne. Utmattade,
smutsiga, många ännu blödande, tycktes dessa så kraftlösa,
att de endast med knapp nöd kunde hålla sig i sadeln.
Och midt emot dessa stodo de bistra, vapenlösa
svenskarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free