- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
244

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Käraste vän, hufvudet af!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och dålig konstruktion, att han måste slå tre gånger, innan
fångens öfverarm krossades. Och sedan fortsatte han med
korta uppehåll på underarmen och den andra.

Vid första slaget tystnade kaptenen och bet hårdt ihop
läpparne. Kallsvetten pärlade på hans panna, bröstet
arbetade våldsamt, men intet ljud kom öfver hans läppar.
Han ville söka uthärda de gräsliga kvalen och dö utan
klagan.

Med bleka kinder och tårade ögon åsågo Hård och
Buss vännens lidanden. De kände det nästan, som om de
själfva legat på hjulet. Deras hjärtan krympte samman,
och tunga suckar arbetade sig ur deras bröst vid hvarje
slag, som de hörde falla mot kaptenens kropp. Men på
samma gång kände de en djup beundran för det mod,
hvarmed han uthärdade de förfärliga plågorna.

— Bra, min vän! Bra! Du dör som en hjälte,
mumlade Hård, medan tårarne sakta droppade nedför hans bleka
kinder.

Allt tyngre föllo slagen öfver den arme kaptenen.
Redan voro båda armarne och ena benet krossade af den
grymme bödeln, som riktigt tycktes njuta af sitt offers
kval, men ännu hade ej ett jämmerrop trängt ut genom
hans hårdt sammanpressade läppar, endast då och då
hördes ett stönande och tunga suckar. Men från de
kringstående svenskarne ljödo hviskande tillrop, såsom: Mod,
min stackars vän! Bra, min vän!

Men slutligen, då äfven slagen riktades mot höfterna
och mellankroppens ben krossades, kunde kaptenen icke
uthärda längre. Gripen af vansinnig förtviflan i följd af
de ohyggliga plågorna, trängde jämmerropen ut från hans
läppar och han bönföll den barmhärtige guden att få dö
och blifva befriad från sina kval.

Då svenskarne hörde sin kamrats klagoskrik, kunde
de knappast hålla sig stilla. Det ryckte i benen på dem
och de kände en obetvinglig lust att störta fram, strypa
bödeln och befria kaptenen. Men de ryska vakterna märkte
det och slöto sig tätare tillsammans. Och omgifna på alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free