Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur är det Mårten? Hvarför ser du så dyster ut
som om din flicka bedragit dig och du själf blifvit spöad?
frågade Kruse och drack honom till.
— Det är ingenting, svarade Mårten och läppjade på
vinet.
— Jaså. Nå var glad då. Det har du ju all
anledning till. Fienden ha vi drifvit på flykten, ett präktigt
slott ha vi intagit och fullt upp med mat och vin finnes.
Hvarför då hänga läpp. Nej, töm din bägare och låt oss
lustiga vara!
Mårten log och försökte bortjaga sin mörka stämning.
Men det lyckades honom ej. Det underliga ljudet från
vattengrafven förföljde honom, och till slut kunde han icke
hålla sig längre utan yttrade till Kruse, att det var bäst att
de så fort som möjligt lämnade detta slott, ty fredlösa
andar huserade där.
— Hvad fanen säger du! Finns här andar? Hvar
har du gjort bekantskap med dem? utbrast Kruse
förbluffad.
Mårten berättade om sitt besök vid tornet och
vattengrafven och om det underliga ljud, som han hört där.
— Bah! Det var väl vinden eller någon fågel, som
skrämde dig.
— Nej. Det låter icke så. Det var bestämdt en
stackars fredlös ande, som suckade, menade Mårten.
— Har aldrig hört någon ande sucka. Kunde vara
intressant att få höra det en gång. Visa mig vägen dit,
så skola vi följas åt och hälsa på din ande, svarade Kruse.
Mårten var icke vidare benägen för att än en gång
besöka det hemlighetsfulla stället, men för att icke synas
feg i kamratens ögon, tog han mod till sig och svarade ja.
Kruse och Mårten lämnade salen och hegåfvo sig till
vattengrafven. De nämnde ingenting för knektarne för att
icke göra dem oroliga, ty de visste att, hur tappra de än
kunde vara i striden och hur uppriktigt de sjöngo sina
psalmer och bådo sina böner, så trodde de likväl fullt och
fast på allt hvad andar och troll och annat sattyg hette.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
