Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom med förstulna blickar och önskade sig vara i hans
trasiga kläder. Det var annat det, att vara anställd i en stor
konungs och krigares tjänst än vid ett litet landtgrefvehof.
Under måltiden berättade Rosen sitt sammanträffande
med den sachsiske grefven och diplomaten. Han skildrade
hans skryt och inbilskhet samt huru han vid afskedet helt
hastigt tagit honom ur föreställningen att ha rest
tillsammans med herr von Trumpfenknopf då han i stället till
reskamrat haft den så ifrigt eftersökte general von Rosen.
Officerarne skrattade på den ädle grefvens bekostnad, endast
landtgrefven själf förhöll sig tyst och allvarsam. Rosen
märkte detta med någon förvåning och undrade, om han
möjligtvis råkat såra sin värd. Men orsaken var en annan.
— Det är många spioner ute och söka efter kung
Karl. Vägarne vimla af sådana, men vi få väl hoppas, att
hans majestät undgår dem, yttrade landtgrefven.
— Det gör han nog. Ingen kan fånga kung Karl.
Förresten färdas han med sådan hastighet, att de, som söka
efter honom, blifva alldeles förvillade, svarade Rosen.
— Ja, det är hans lycka. Ingen människa kunde tänka
sig, att han redan hunnit hit. Det är helt enkelt underbart,
att han kunnat rida så fort.
— Hans majestät sätter en ära uti att göra det, som
ingen annan före honom utfört, och jag tror att denna lidt
kommer att väcka icke mindre uppseende än den ryktbara
striden i Bender. Men därför måste äfven jag skynda efter
honom, så fort som möjligt.
Trots landtgrefvens böner att stanna kvar öfver natten
tog Rosen strax efter måltidens slut afsked och fortsatte
sin färd. Landtgrefven följde honom till posthuset, såg till
att han fick en god häst och en säker karl med sig samt
sände många hjärtliga hälsningar med honom till sin käre
broder kung Karl. Rosen tackade samt lofvade att ordentligt
framföra dem. Så lyfte han pa hatten, hälsade och
försvann i skymningen.
Vid samma tid men ungefär tjugu mil före skyndade
kungen och Düring fram på landsvägen. Allt närmare gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
