Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Den svartklädda damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en stunds betänkande gaf abedissan med sig och
lofvade, att jag i hennes närvaro skulle få träffa Vera.
Jag såg ju ut som en verklig adelsdam och för öfrigt, hvad
kunde det väl vara för fara, hon var ju själf närvarande,
tänkte förmodligen abedissan.
Nå, jag steg in i samtalsrummet och väntade.
Rummet var litet, endast möbleradt med ett bord och några
stolar, på ena väggen fanns en tämligen stor lucka, försedd
med ett galler. Det var genom detta, jag skulle få se och
samtala med Vera.
Hur mitt hjärta klappade under de få minuter jag
väntade framför gallret. Ändtligen skulle jag efter långa
års skilsmässa få återse min älskade, få höra hennes ljufva
röst, kanske till och med smeka hennes kind.
Ifrigt lyssnade jag efter ljudet af steg. Det dröjde.
Minut efter minut förgick, utan att någon Vera kom.
Slutligen hördes ett buller i korridoren. Jag lutade hufvudet
mot gallret, men fåfängt sökte jag genomforska dunklet
därinnanför. Slutligen fick jag syn på en smärt gestalt, klädd
i nunnedok. Ett par stora mörka ögon, som sorgset
blickade mig till mötes, ett litet blekt ansikte, som föreföll mig
så magert och lidande, att jag kände en stingande känsla
i bröstet. Det var Vera.
Förvånad blickade hon på den nya släktingen, som hon
förut icke vetat om, medan abedissan diskret höll sig i
bakgrunden.
— Vera! hviskade jag sakta.
Vid ljudet af min röst spratt hon till. Förmodligen
tyckte hon sig i den upptäcka en välbekant klang. Hon
kom närmare gallret och betraktade mig uppmärksamt.
— Det är Loris. Visa ingen öfverraskning. Jag har
kommit for att rädda dig ur klostret, yttrade jag så lågt
jag förmådde.
I första häpenheten gjorde Vera en rörelse af
förvåning, men hejdade sig lyckligtvis genast, så att abedissan
ingenting märkte. Ett skimmer af glädje spred sig öfver
hennes drag och hon stack genom gallret ut sin lilla hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
