Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tidens karakter och pressförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIREVOLUTIONEN’ 1 8 3 0.
47
männen. Bidragen skulle användas »till de tappres
belönande, som i Paris blifvit sårade under striden för friheten
den 27, 28 och 29 juli och till understödjande af
efterlemnade enkor, barn eller fattiga slägtingar till dem som
fallit i denna strid.» Ty — skrifver han i sin lågande
uppmaning — »intet folk på jorden kan i så hög grad
som det svenska i dessa händelser återfinna en afbild af
sin egen forntid, af de fosterländska dygdernas högtidsdagar,
då svenske mäns röster skallade från dal till dal och följdes
af allt folk emot maktens lejda härar — —- för sedernas
helgd, för lagarnes skydd och för svikna eders hämnande.
Intet hjerta i vår verldsdel bör klappa mer lifligt för den
borgerliga frihetens fortgång och utveckling än det svenska,
som i arf mottagit en aldrig nedtryckt sjelfständighet, en
aldrig qväfd frihetsanda.»
I december 1830 är »liberalismens hastiga spridande»
grundtemat i Lörd Bloomfields memoarer från svenska
hofvet. En broschyr hade kommit ut, öfversatt från franskan,
»Den äkta parisiska katekesen till hufvudstadens och
de-partementernas tjenst, tillika med läran om tron, hoppet
och kärleken, af en ex-seminarist.» Skriften konfiskeras,
och Bloomfield säger: »Jag har läst stycken deraf, hvilka
äro hädiska och upprorsstiftande.» En prest vid namn
Rådberg nekas att predika, derför att han vill utsprida vissa
anstötliga läror, särskildt, skrifven Bloomfield, om
»oroligheterna i Europa och om den impuls, som gifvits
mennisko-slägtet att sträfva framåt till frihet och förädling, hvilket
allt han tillämpat på Sveriges tillstånd.»
Midt på första söndagen i Adventet uppträder han i
en af Stockholms kyrkor på predikstolen och säger, att
mensklighetens och frihetens sol börjar gå upp, »att en ny
tid kommit för samhällslifvets utveckling, ett nytt lif af
ljus och frihet för dessa samhällsklasser, som suttit i mörkret
och dödsens skugga, en ny tid, då en mångdubblad
gemenskap mellan samhällets medlemmar, ett innerligare samlif
äfven mellan folken, en frigjord yttranderätt–-icke
mera skola medgifva möjligheten, att en del af medborgarne
strafflöst förhäfva sig öfver och förtrycka de öfriga, njuta
utan arbete på deras bekostnad och i dem se blotta verktyg
för sina jordiska syften och varelser af lägre ordning.»
Kort efter denna djerfva och upproriska predikan se vi
honom i Enkhuset sjelfva annandag jul, dundrande mot de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
