Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Mia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Aldrig har jag förut sett något så rysligt!» utbrast
ändtligen lilla Mia, under det hon omfamnade sina
föräldrar, »men också icke heller något så ädelt, så storartadt,
så manligt!»
»Manligt!» upprepade föräldrarne, tittande på hvarandra,
ty det var för första gången de hört det ordet i lilla Mias mun.
Ordet »manligt» ligger otvifvelaktigt i qvinnans
instinkt, men det bör vara en stor ära för vårt kön, när det
på en oskyldig flickas läppar ställes vid sidan af det ädla
och storartade, och om nu detta, såsom mången tror, blott
är en illusion, hvarför skola vi då vara så okloka att vilja
störa den!
»Men hvad har då händt?» frågade föräldrarne under
yttersta otålighet och oro; »du riktigt skrämmer oss, Mia lilla!»
Lilla Mia berättade hvad som händt, och innehållet af
hennes berättelse, uppblandad af många ack! och o/, var
ungefär följande:
Kommande från staden för att gå hem, hade hon sett
en mängd folk under ångestrop rusa mot vestra trottoaren
på Norrbro och titta ner i strömmen. Lilla Mia gjorde
som de andra, och då såg hon en roddarbåt, lastad med
män, qvinnor och barn, men fångad af den våldsamma
strömmen, dragas ned mot brohvalfven, trots alla
ansträngningar ombord. »En minut till, och alla äro förlorade!»
ropade helt nära henne en ung, bättre klädd mansperson,
som derefter och under det han drog af sig rocken ilade
till andra trottoaren samt utför den bekanta trappan som
leder till vattnet. Flere följde hack i häl den unge mannen,
och bland dem lilla Mia. Nedkommen, såg hon båten
törna mot bropelaren och dervid kantra samt alla dess
passagerare vräkas i strömmen. Men hon såg äfven några
personer kasta sig i vattnet för att rädda och främst bland
dem den unge mannen. Men liksom han varit den förste
att hoppa uti, var han äfven den siste som sökte komma
upp, och den han då förde med sig, den tredje i ordningen
som han med egen hand räddat, var en qvinna, hvilken,
knappast uppkommen, sträckte armarna mot strömmen och
ropade: »mitt barn! mitt barn!» — Den unge mannen hade
genast ånyo kastat sig i strömmen, låtit af dess fåror föra
sig till något som ännu uppbars af dem, och när han, efter
den mest hårdnackade strid med strömmen, ändtligen med
sitt byte hunnit kajen, befanns det vara en liten flicka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
