Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mellan tvänne eldar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sko ... Är den inta obäklig?... Det var något till ryttare
det... Han rider hvarken fölungar eller småfolk, han.»
En annan sägen är, att när gamle Oden flydde för de
första kristne lärarne, tappade hans häst en sko, densamma
som nu förevisas. Kyrkvaktaren försäkrade dock, att den
förra historien föreföll allmänheten trovärdigare. Derefter
förde mig kyrkvaktaren till en graf.
»I den här grafven ligger den stackars biskop Viranius,»
upplyste kyrkvaktaren.
»När lefde han?»
»I Carl XII:s tid. Högstsalig kungen var mycket ond
på biskopen,» fortfor kyrkvaktaren, »och hotade honom med
den strängaste räfst, och då blef biskopen så förskräckt, att
han utgaf sig för död och lät sätta ned en tom kista i den
här grafven. Men sjelf höll han sig undan, förklädd till
qvinna, och dog som sådan.»
»Biskopen dog således som gammal käring,» anmärkte
jag. »Ett passande slut för en biskop,» tilläde jag.
»Ha-ha-ha!» hördes bakom mig en stämma.
Jag vände mig om och blef varse tvänne personer,
hvilka nyss inträdt i kyrkan. Den ena var ett fruntimmer,
ungt och vackert. Min blick fästes så vid hennes ansigte,
att jag nästan glömde buga mig för den andra, som var en
högväxt, ståtlig gestalt på sextiotalet och klädd i prestkaftan.
Jag kände honom till utseendet, men ännu mer af ryktet.
Det var en person, för hvilken en svensk ovilkorligen borde
buga sig, antingen han personligen kände honom eller icke.
Det Var dåvarande biskopen i Vexiö, Esaias Tegnér.
Och hvem var den unga vackra damen, som gjorde att
jag för tillfället glömde Sveriges störste skald? Det borde
vara minst ett helgon och var det så äfven på sätt och vis.
Det var den »heliga Cecilia», hvilken en gång åkte i mitt
sällskap mellan Karlstad och Askersund och en gång senare
mellan kungl. teatern, och Drottninggatan i Stockholm. Det
var, såsom läsaren torde erinra sig, numera generalskan von
L**. Hon var då i Vexiö. Genom hvilken händelse hade
hon kommit dit? Att det icke var för min skull, det tog
jag för gifvet, äfven om jag icke sett förlägenheten på
hennes ansigte.
»Hvem säger, att ett sådant slut var passande för en
biskop?» frågade biskopen, vändande sig till mig; »men,»
tilläde han, vändande sig ögonblickligen till sin följeslagerska,
»med all respekt likväl för det täcka könet, min nådigaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
