Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pengarne i ett halft dussin embetsverk taga sig fram i
verlden. Nu äro ljuspengarne afskaffade, och himlen vete,
hur det nu går till. Men som det står i visan:
»I extraman och skrifvare,
som tjogtals man på bron får se!
Vår herre föder sparfvar — alltväl —
Gud vet hur ni framlarfvar — ni förstår mig väl.»
En dag under detta mitt sparflif kom upp till mig en
ung man, några år äldre än jag. Han tjenstgjorde i Svea
hofrätt som v. notarie, således extra liksom jag. Jag hade
icke förut talt med honom, men visste, att han bodde i
samma hus en trappa lägre. Hans namn var Adolf N**.
Han hade hört, att en skrifvare bodde i vindsvåningen, och
önskade mitt biträde såsom renskrifvare, något som jag
genast åtog mig. Detta var just icke roligt, men det hörde
till yrket, tyckte jag, och renderade ändå tolf skilling arket,
hvilket ej var så ringa på en tid, då hvilken städad
ungkarl som helst kunde för sexton skillingar få sin goda och
tillräckliga middag, och det med rena serveter till på
köpet, hvilket onekligen har sitt stora behag.
Från den dagen blef jag närmare bekant med Adolf
N** och upptäckte snart i honom en lika ordentlig och
arbetsam som kunnig och erfaren jurist, dertill med
mycket humanistisk bildning. Han egde ett utsökt bibliotek,
oaktadt han icke ärft en vitten och endast hade sitt arbete
att lefva af. Utan att ega något utmärkande i sitt yttre,
intresserade han dock genom sitt enkla och anspråkslösa
väsen. Han höll sig gerna på afstånd, men den som
närmade sig honom fann hans konversation lika bildad som
bildande. Han var en af de mest harmoniskt utvecklade
menniskor jag påträffat, en själ, der ingen sträng ljöd
starkare än den andra. Det var, att jag så må uttrycka mig,
intet framstående solo, men en så mycket jemnare
ensemblesats, och sådana naturer äro de lyckligaste. Hos
verkliga snillen finner man ofta nog mycket ojemnt; det är
merendels hos dem någon sträng, som, klangfull och skön
i och för sig sjelf, likväl ljuder på de öfrigas bekostnad,
ett förhållande hvaraf icke sällan de sjelfva och äfven andra
någon gång lida.
Det hus hvaruti vi bodde egdes af en gammal fru,
enka efter en högre militär och adelsman. Vanligtvis såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
